1982 fyllde jag 14 år. Fyra år tidigare hade jag sett de flesta TV-sända matcherna från VM i Argentina och så när fyllt ett helt Panini-album med idolbilder. Fyra år före det var det VM i Västtyskland och jag var sex år och minns Ronnie Hellström, Ralf Edströms volleyskott i nättaket bakom Sepp Maier och Gerd Müller, der Bomber, men inte mycket mer än det.
1982 var jag f a n a t i s k t fotbollsintresserad.
Jag såg verkligen a l l t under VM-slutspelet det året och efteråt åkte vi på semester till Italien och överallt där vi nämnde namnet Rossi utbröt spontan eufori. För det här var ju året då Italien vann och även om det var Brasilien som skulle göra det, var jag glad att det inte blev Västtyskland. Det där ärkesvinet Toni Schumacher skulle tamigtusan inte få stå där med VM-bucklan och lägga sordin på festen. Mer om det längre ned i denna text.
Det här är några av mina starkaste minnen från VM i Spanien 1982.
Redan 1978 hade Paolo Rossi spelat VM för Italien. Han och anfallspartnern Roberto Bettega var mycket bra i Argentina.
Sedan dess hade han varit inblandad i en spelskandal och inför VM i Spanien var han både hårt ifrågasatt och hans formstatus oklar, eftersom han varit avstängd länge. Förbundskapten Bearzot litade ändå på honom.
Det gjorde han rätt i.
Rossi blev VM:s skyttekung med sex mål och han gjorde dem i avgörande matcher: tre mot Brasilien i kvartsfinalen (3-2), båda målen i semifinalen mot Polen (2-0) och det första i finalen mot Västtyskland (3-1).
Så blir man hjälte och en fotbollshjälte i det fotbollstokiga Italien är en Hjälte med stort H.
När vi augusti 1982 semestrade i italienska La Serra, Baia Domizia, var italienarna fortfarande i lyckorus. Och mest hyllad var Rossi.
Giuseppe Bergomi var bara 18 år och yngst i det italienska laget, men hans mustasch var en av VM-slutspelets frodigaste.
Sådant imponerade på en 14-årig grabb från Mjällom.
Ryktet om Diego Maradonas skicklighet hade knappast undgått någon.
Inför VM 1978 hade han petats av den kedjerökande förbundskaptenen César Luis Menotti men till Spanien kom han med kolossala förväntningar på sina axlar.
Det slutade i smärta.
Domarna lät motståndarna sparka ned Maradona gång på gång – värst var nog Italiens Gentile – och till sist brast tålamodet för den lille argentinaren som sparkade en brasilianare i magen och blev utvisad.
Eder.
Han sköt hårdast av alla och med skruv dessutom.
Ribban lär dallra än efter projektilen han skickade iväg mot Argentina.
Sócrates var speldirigenten, eleganten, härföraren i Brasilien.
En majestätisk uppenbarelse som sprang upprätt och lekte fotboll.
Men det räckte som bekant inte för honom och Brasilien.
Rossi lade krokben för dem.
Sócrates, som var doktor och politiskt aktiv på vänsterkanten, avled 2011.
Bengt Grive envisades med att kalla brassen Falcão för Fall-kååång.
Det var lika roligt varje gång.
Västtyskland hade som vanligt en stark lagmaskin med spelare som Rummenigge, Völler, Briegel, Hrubesch, Brehme, Littbarski och Breitner.
Längst bak regerade Harald ”Toni” Schumacher.
Han kom att bli VM:s mest hatade spelare, inte bara av mig.
I semifinalen mot Frankrike – som för övrigt är en av de bästa fotbollsmatcher jag sett, slutade 3-3 efter förlängning och avgjorde på straffsparksläggning som Västtyskland vann – gjorde han sig skyldig till VM-historiens mest avskyvärda överfall på franske Patrick Battiston.
Utan att bli straffad med vare sig gult eller rött kort.
Det blev inte ens fransk frispark och det i sig var en praktfull skandal.
Här är Schumachers avskyvärda attack på Battiston som var borta från fotboll i flera månader efter detta men kom tillbaka och var med om att vinna EM-guld på hemmaplan 1984:
Nordirland. Charmlaget från Storbritannien med sin trupp av många ganska anonyma spelare för den breda publiken – suveräne målvakten Pat Jennings från Arsenal var ett av få undantag – fick en stor plats i mitt hjärta, precis som Irland skulle komma att få det åtta år senare.
Norman Whiteside blev VM:s yngste spelare – 17 år och en månad ung – men det var kämpar som Sammy McIlroy, Gerry Armstrong och Billy Hamilton som imponerade mest på mig.
Nordirland vann otippat sin grupp, spelade sedan 2-2 mot Österrike men fick respass av Frankrike med 1-4.
Billy Hamilton spelade för Burnley i engelska tredjedivisionen (!) innan VM startade men passade fram Gerry Armstrong till hans mål mot värdnationen Spanien (1-0) i första gruppspelsrundan och gjorde sedan båda målen – totalt gjorde han fem på 40 A-landskamper – mot Österrike.
Han firar ett av dem på bilden här ovan.