De finns där i oräkneligt antal, på sociala medier och andra ställen. Bilderna på personer som maniskt tar bilder på sig själva, ibland även med kolleger eller samarbetspartners, och publicerar dem med texter om hur fantastiska deras roller, uppdrag eller vardagar är.
Rätt ordinära möten om rätt svårbegripliga projekt är ”så fantastiska”, för att inte tala om alla de inlägg där det uttrycks egna lovord om sin förträfflighet, kapacitet och lyckan över att få jobba dygnets alla vakna timmar. Att ”brinna för” någonting anses uppenbarligen vara särskilt fint.
Nu kanske du tycker att den som skriver det här förefaller vara särdeles magsur.
Må så vara.
Men i dessa självförhärligande, egotrippande och varumärkesbyggande tider, är det befriande att se när kameran vänds från en själv, mot någon annan. Berättar en historia om någonting värt att berätta om – i stort som smått – eller framhåller någon som verkligen förtjänar det.
Ty jag är av den uppfattningen att, när vi lyfter andra lyfter vi också oss själva.
