Klimatförändringarna, krigens vansinne, ett allt kallare och mer egoistiskt samhällsklimat, beslut som slår mot det jag tycker att man borde v ä r n a om – kultur, folkbildning, demokrati, vård, skola – och ett tänkbart Nato-medlemskap som jag är djupt skeptisk till…
Det finns mycket som understundom får mig att känna det som att jag driver ut mot öppet, stormigt hav. Får mig att vackla i tron på en uthärdlig framtid.
Det är då det är så viktigt att klamra sig fast vid sådant som har motsatt verkan.
Som musiken.
Alla dessa låtar jag lyssnar på via Spotify, men framför allt: MUSIKEN SOM FINNS PÅ MINA VINYLSKIVOR!
När oron och hopplösheten vill slå klorna i mig och dra mig nedåt, lägger jag på en platta som tar mig upp mot ljuset igen.
Och hör jag Keith Richards eller Willie Nelson – deras röster, deras gitarrspel – brukar dysterheten ofelbart övergå i ett mer harmoniskt tillstånd.
Det är sen gammalt och så kommer det, förhoppningsvis, att vara livet ut.