Det måste ha varit 1985.
Det är så jag minns det i alla fall.
Jag var i alla fall inte myndig, men det var Humla, min kompis.
Det var vi två som beställde en weekendresa till Stockholm den hösten.
Första gången ensamma i Stockholm.
Två tonåringar med pengar på fickan, redo att göra storstan.
Eller… inte.
Så här var det:
Vi, som då jobbade på Nya Norrland i Härnösand, Humla som fotograf och jag som journalist, kände att vi ville njuta av livets goda och ta ut svängarna en smula. Vi ville vidga våra vyer.
Vi beställde en bussresa till Stockholm tur och retur och ett rum på Sheraton.
Glada i hågen åkte vi ned på fredagseftermiddagen och hann knappt ställa våra väskor på rummet förrän vi var på väg ned i hissen till hotellbaren som två målstyrda robotar.
Humla, som beställt en drink i en bar tidigare, högg till med ”Två Tom Collins!”.
Bartendern såg irriterad ut.
”Ni är för unga, det är 23-årsgräns här, gå!”
Humla sa vänligen men bestämt:
”Nej! Och får vi inte två Tom Collins så skriker jag!”
Inför detta oväntade hot från en tonårig norrlänning som såg ut att mena vad han sa, fick vi varsin drink och ombads att lämna baren så snart de var uppdruckna o c h att hålla oss i ett diskret hörn för att inte bartendern skulle få ovett för att han inte höll sig till reglerna.
Humla hotade till oss två drinkar till.
Livet hade börjat leka.
Då noterade jag plötsligt att det vid ett bord lite längre bort satt en man ifrån Nora, en idrottsledare som två dagar innan mordhotat mig på telefon. Jag hade inte tagit hotet på allvar när det framfördes men nu kändes det lite kymigt.
Så, vi drog oss snällt tillbaka, upp på rummet.
Vi hade ju trots allt lördagen kvar.
För den hade vi större planer.
Vi hade bokat bord på Restaurang Cattelin´s i Gamla Stan, som var ett klassiskt hak. Så mycket hade vi förstått.
Vi gick dit, uppklädda och förväntansfulla, steg in i lokalen och fick vårt bord.
Kyparen bugade djupt och vår osäkerhet släppte i takt med beställningarna och det vi lät rinna nedför våra strupar.
Vi åt en trerätters, tog in räkor också, svepte i oss både öl och vin och snaps och avec till det kaffe som vi inte drack upp för vi drack inte kaffe men det kändes amatörmässigt att i n t e beställa kaffe så vi beställde det förstås.
Av dryckerna blev vi glada och uppspelta och kände oss som kungar när vi svävade ut genom ytterdörren i den sena kvällen.
Ute på gatan möttes vi av en isande vind.
Det var mörkt och Gamla Stan låg nästan öde.
Berusningen steg från en hanterbar nivå till någonting närmast obarmhärtigt skenande.
Paniken låg på lut.
Vi kände ett akut behov av att komma hem, hem till rummet på Sheraton, innan det skulle gå helt överstyr.
Men vart låg Sheraton?
Lokalsinnet hade bedövats och förintats i takt med alkoholintaget.
Efter en kvarts planlöst irrande hojtade vi desperat efter en taxi och chauffören körde oss, emedan han kvävde ett skrattanfall, de 150 meterna bakom ett gathörn till hotellentrén.
Så nära var vi och ändå så borta. Borta i storstan och borta i övrigt också.
Efter det minns jag ingenting förrän Humla förtvivlat försökte väcka mig dagen efter. Klockan var elva på förmiddagen och jag var mera död än levande.
Jag låg huttrande och skakande och illamående med kläderna på under täcket och blotta tanken på att kliva upp var en ren mardröm.
Vi höll oss kvar på rummet tills städerskan knackade på för tredje gången och vi var tvungna att checka ut och jag lyckades till sist sippa i mig lite mineralvatten som jag fick behålla. Till skillnad mot gårdagens middag med drycker.
Hemresan i buss skedde under ångest och konstant illamående.
Vi sa inte mycket till varandra, jag och Humla.
Jag sa minst.
På måndagsmorgonen var vi på jobbet igen och berättade för dem som undrade hur vi haft det att jodå, det var bara bra, men några detaljer lämnade vi inte.
Vi tyckte nog båda två att vi inte ville avslöja vår överskattning av vår egen förmåga att klara oss och hitta i Stockholm och dessutom kändes efterdyningarna av vårt storslagna restaurangbesök inte som något vi ville skryta om…
När jag tänker efter har jag inte druckit Tom Collins sedan den gången på hösten 1985, då jag var mycket ung och mycket dum i Stockholm.