Somliga besöksställen i Höga Kusten går inte att missa.
Andra är oerhört charmiga och riktiga pärlor – men relativt anonyma.
Skuleskogens Pensionat tillhör det senare. En idyll där lugnet regerar.
En gång i tiden var det här en dalgång som bubblade av liv.
Sedan försvann invånarna, en efter en.
Idag är Dal i Skuleskogen en idyll med intressant historia, som bidrar till att göra Skuleskogens Pensionat till ett allt populärare besöksmål.
Familjen Näslunds fascinerande skapelse skulle kunna vara året runt-verksamhet om de själva ville.
När du svängt av från E4:an vid Skulebergets norra sida och kört ett par kilometer på vägen mot Käxed, tar du vänster upp på en smal grusväg och fortsätter till vägs ände.
Då kommer du till Skuleskogens Pensionat.
Uppbyggt för några år sedan på grunden av det hus som varit i Jakob Näslunds familjs ägo i 70 år.
– Det här är ett hjärteprojekt och har alltid varit.
– Det finns så mycket känsla och kärlek för den här platsen och så många tankar om vad det kan bli framöver. Men vi gör ingenting förhastat, säger ”Jacke”, som han kallas, och dottern Monica nickar instämmande.
Det är Monica, sommartid med assistans av systern Britta, som driver pensionatet med åtta bäddar och lagar all mat till gästerna.
Hit kommer både dem som vill bo mitt i naturen, söker lugnet och Höga Kustens själ och njuta av kulinariska upplevelser.
– Vi hade sommarcafé förut men har valt att fokusera helhjärtat på de boende gästerna och att utveckla den delen, säger Monica.
Bokningarna blir allt fler och verksamheten skulle kunna utökas, både med fler bäddar och öppet året om.
– Men vi måste känna att vi mäktar med det också, menar Monica.
– Vi vill aldrig tumma på värdskapet.
”Jacke” inflikar:
– Sedan finns det också regler och förordningar att ta hänsyn till. Åtta bäddar i samma hus är max för att vara ett pensionat, sedan klassas det som hotell.
Pensionatet har hög komfort men är byggt för att bevara det som en gång var och flera dörrar och fönster har suttit i det hus som förföll innan ”Jacke” tog sig an det.
– Här lekte jag som barn och i det här området kan jag varje berg och stig.
Han berättar gärna om Dal för den som vill veta mer.
Bland annat att det snart är 70 år sedan den sista fasta invånaren lämnade platsen, men att det så sent som 1859 fanns 47 bofasta här i 13 olika fastigheter.
– Det är en underbar miljö att jobba i och de flesta som kommer hit blir väldigt fascinerande, säger Monica.
