Andra världskriget pågick och i Sverige rådde stor oro över att bli indraget i det. Men i Skagshamn, Örnsköldsviks kommun, fanns det annat att tänka på: surströmming.
Det här är hemort för Röda Ulven. Landets näst största salteri.
Gösta Hannell startade i mitten av 1940-talet det fisksalteri som sedan dess producerat surströmming.
Röda Ulven är ett av branschens mest kända varumärken och på senare år har prestigemärket Mannerströms gjort det sällskap. Även Mannerströms burkar produceras här.
Johan Berlin och brodern Linus driver salteriet sedan några år tillbaka. Johan är produktionschef, Linus arbetsledare.
– Vi sommarjobbade här under flera år och är i stort sett uppvuxna med surströmmingskulturen.
– Jag ser det som en ynnest att få ha det här som mitt yrke och att förvalta traditionen som finns här ute, säger Johan.
Det är bara romstinna honor som hamnar i Mannerström–burkarna.
Kocken Leif Mannerström vurmar för svensk husmanskost och ser surströmming som en viktig del av den – och vill verka för att höja dess status ännu mer.
Mannerströms är dyrare än andra märken men mycket eftertraktad.
– Vi gör bara 27 000 burkar Mannerströms per år och de går åt fort. Idén är att efterfrågan ska var större än tillgången för att göra den exklusiv. Leifs insatser för surströmmingen är stor och viktigt, säger Johan.
Sammanlagt gör Hannells fisksalteri cirka 200 000 burkar surströmming per år, där den färdigfiléade varianten av Röda Ulven är den som ökar mest.
– Vi har ökat produktionen lite grann varje år sedan 2011 och jag tror att det kommer att fortsätta så. Intresset för surströmming växer och allt fler yngre vill testa.
– När vi hade en aktivitet i Malmö för en tid sedan där vi bjöd på surströmming hos en handlare, hade vi räknat med cirka 200 personer. Det kom över 1 500, säger Johan.
Strömmingen fiskas från slutet av april till mitten av maj.
När det är som mest intensivt tar salteriet hand om uppemot 20 ton strömming om dagen, där den största andelen är fiskad i närområdet av fiskare från hela Norrlandskusten.
– Strömmingen jäser sedan i tunnor till slutet av juni, början av juli då de läggs på burk. Att känna när strömmingen är klar kan man göra på olika sätt. Dels brukar vi smaka av rommen för att bedöma det, men det går även att använda hörseln, förklarar Johan.
– Sätter du örat mot sidan på en tunna kan du höra jäsprocessen och hur långt den kommit. Det låter otroligt men det är sant.
Grundaren Gösta Hannell var en duktig entreprenör. Han startade även en industri i Örnsköldsvik för tillverkning av plåtemballage – den är nedlagd nu – och han insåg att ett bra varumärke var guld värt. Därför köpte han 1946 rättigheterna till Röda Ulven, vars namn kommer från Ulvön som anses vara surströmmingens födelseort.
– Vi skulle kunna göra mycket mer surströmming om den fick exporteras. Japanerna är till exempel våldsamt intresserade, men lagar och regler gör att surströmming bara får säljas i Sverige och Finland.
– Många besökare från utlandet kommer dock hit för att köpa burkar. En höst stod det en tysk husbil här utanför när jag kom hit. Det var tyska turister som ville köpa en hel kartong och ta med sig hem, säger Johan.
Hannells fisksalteri ligger på samma plats och har samma lokaler som när Gösta Hannell drog igång verksamheten för över 70 år sedan.
– Det förstärker intrycket av att det här är någonting gediget och djupt traditionsfyllt.
Johan och Linus Berlin är de enda som jobbar året runt, resten av personalen tas in över sommaren. Som mest är vi 20 personer här samtidigt.
– När surströmmingspremiären har varit sysslar vi bland annat med maskinunderhåll. Maskinerna slits enormt av saltet i produktionen och måste ses över regelbundet.
Johan Berlin äter surströmming ungefär en gång i månaden.
– Det är bland det godaste jag vet, jag tröttnar aldrig på det. Men jag är inte lika tokig som en del av de andra som jobbar här, som extrasaltar surströmmingen. Där går gränsen, skrattar han.
Däremot äter han gärna surströmming som legat i burk i flera år.
– En gång åt jag surströmming som var tio år gammal. Den smakade utmärkt. Så att kasta bort burkar som är två år gamla, det skulle jag aldrig göra.