Det var en fredagkväll.
Vinter.
Jag hade skilt mig på hösten det året. Jag var inte olycklig men rastlös. Inte stukad men lite låg.
Den här kvällen satt jag vid köksbordet i huset och åt middag med sonen.
Klockan var kring sex.
Helgkänslan hade börjat omfamna mig.
Då såg jag, hur en av de familjer vi brukade umgås med gick till en av våra grannfamiljer som också var vänner till oss. Och så, från ett annat håll, kom ett annat par jag kände igen och som vi haft mycket roligt med tillsammans.
Vi var fyra par, fyra familjer, som brukade träffas och umgås någon gång i kvartalet eller halvåret. Vi hade bland annat firat nyår i vårt hus året innan. Åtta vuxna och tio barn. Rasande trevligt. Kvällen då 1900-talet tog adjö och byttes ut mot 2000-talet.
Nu var jag, vi, lika avverkade som det förra seklet.
Tre par, tre familjer, fortsatte uppenbarligen att träffas.
Inte vi. Inte vi som skilt oss.
Vi hade blivit… över.
Jag åt färdigt middagen, tog ett glas vin med mig ned till gillestugan och spelade vinylskivor medan sonen lekte med lego intill mig.
Vi gjorde ofta så om helgerna, han och jag.
Det var myskvällar på två. Livskvalitet.
Men jag tänkte också på varför vi inte hade blivit bjudna till festen på samma gata.
Visste inte vår gamla vänner hur de skulle hantera situationen efter skilsmässan?
Kändes det svårt eller konstigt för dem att fråga oss om vi ville komma, och därför inte frågade alls?
Hade de tänkt att de skulle kunna träffas utan att vi skulle märka det?
Pratade de om oss i huset där de befann sig, ett knappt stenkast ifrån vårt?
Jag tänkte en hel del på det där.
Jag tänkte, jag ska fråga dem en dag.
Inte anklagande, inte alls, bara för att jag vill veta.
En skilsmässa ska ju inte behöva innebära inskränkningar i vänskap. I synnerhet inte om den, som vår separation, skett i samförstånd, med lugn och värdighet och utan bråk. Ingen hade behövt ta ställning för någon.
Det blev aldrig av att jag frågade.
Det rann ut i sanden.
Men jag tänkte på det, ganska ofta och under lång tid efteråt.
När vi någon gång möttes, i olika sammanhang, såg jag ibland på deras blickar att det inte kändes riktigt bekvämt. Som visste de vad jag fundera på men ville undvika att det fördes på tal.
Det här med att förhålla sig på ett sunt sätt till människor som skiljer sig. Eller drabbas av sorg. Eller sjukdom. Eller annat som gör att deras tillvaro blir omskakad.
Varför ska det vara så svårt för så många?
Varför inte försöka vara så naturliga och öppna som de allra flesta tycker är rätt sätt att bli bemött på? Inte försvinna bakom skygghet och avståndstagande.
Det är nog illa att ha hamnat i en situation som är svår och jobbig.
Den behöver inte förstärkas av att ens gamla vänner försöker undvika en, för att de är… fega? Och i stället för att vårda en relation, visa sin omtanke, drar sig undan.
Jag lärde mig mycket den där fredagskvällen för många år sedan.
Om livet.
Om människor.
Och om hur vi kan göra varandra ledsna, genom att inte göra någonting alls.