Hur viktigt är det för Kramfors-Alliansen att hänga kvar i division II Norrland? Var finns supportergruppen Ultras under hemmamatcherna? Kommer Petter Thelin att spela mer i år? Och varför representerar en av Kramfors-Alliansens mest urblåa spelare – Pontus Larsson – Sollefteå GIF i division IV?
Det här är frågor som är intressanta och några av dem kommer jag att svara på själv.
Vårsäsongen var en dyster historia för Kramfors-Alliansen i norrtvåan.
Ett tag staplades förlusterna på hög, självförtroendet sjönk i takt med motgångarna – hos både spelare och ledare – och publiken minskade.
Det var kort sagt en mycket sorgesam tid.
Det var också under den tiden som Kramfors-Alliansen gjorde det som många föreningar numera brukar göra när det går tungt: vänder blickarna från den egna truppen åt annat håll och gärna utomlands.
Spelare från olika länder kom till Kramfors.
Några blev kvar på kontrakt, andra skickades hem igen men få av dem som fått dra på sig den blåvita tröjan har gjort några större avtryck.
Det har generellt sett handlat om ganska medelmåttiga spelare och att de ändå fått spela har i sin tur lett till att egna produkter och trotjänare fått sitta på bänken eller nöja sig med spel i samarbetslaget Frånö i division IV.
Därmed dags att ställa sig frågan: Hur viktigt är det för Kramfors-Alliansen att hänga kvar i division II? Sportsligt såväl som ekonomiskt.
Om j a g, som utomstående, får svara säger jag: inte viktigt alls.
Det vore förstås en ära att få kalla sig Ångermanlands bästa fotbollsförening på hemsidan. Men i allt annat väsentligt är det ointressant om Kramfors-Alliansen har division II-status eller division III-status, eftersom det inte är rimligt att tro att föreningen under överskådlig framtid har ekonomiska muskler eller en organisation stark nog att ta sig upp i division I.
Som jag ser det, är satsningen som gjorts på fler utländska spelare under säsongen inte sund.
När Alliansens hockeysektion för ett antal år sedan använde en liknande strategi slutade det i moll. Det kostade mer än det smakade och publiken trappade av när det var okända och ganska slätstrukna spelare utifrån och inte ”grannens grabb” som spelade i laget.
Kramfors-Alliansens spelartrupp i tvåan är ganska smal och kvalitetsskillnaderna på spelarna – från de bästa till de sämsta – stor. Men hur ska de egna produkterna och trotjänarna som hamnar utanför laget få motivation till fortsatt satsning, när tillfälliga lösningar i form av utländska spelare går före?
Att Pontus Larsson, en av föreningens mest lojala spelare, valde att gå till Sollefteå GIF i fyran under sommaren är en direkt effekt av det. Att andra spelare umgås med tankarna att varva ned eller sluta är en annan.
Konkurrens är viktig och division II-fotboll är ingen lek-och-stoj-verksamhet men sett i ett längre perspektiv är det nog viktigare att behålla och stimulera de egna spelarna och riskera att åka ned i division III, än att plocka in utländska spelare och till varje pris försöka klara nytt division II-kontrakt.
Några av säsongens bästa och nyttigaste spelare har varit veteranen Marius Calin, målvakten Farruh Muhitdinov – som var blek i våras men växt enormt de senaste månaderna och numera agerar med mycket större pondus i straffområdet –, Patric Callin, Hampus Sjödin, Axel Karlstedt och framför allt Adrian Borostean. Den sistnämnde värvad från Härnösands FF som yttermittfältare och i den rollen såg han både tung och långsam ut i våras, men sedan Petter Thelin gick sönder och Adrian flyttades upp som toppforward har rumänen utvecklats till en målkung. Han är numera rappare i steget och lättare. Han täcker bollen enormt bra genom att utnyttja sin storlek. Men hans viktigaste egenskaper är hans fenomenala skott – han skjuter så hårt att bollen dyker, skruvar sig och beter sig som en skräckens projektil för målvakterna – och iskalla avslut vid frilägen.
Adrian Boroestean räknar jag i n t e som en utländsk, tillfällig lösning eftersom han värvades inför denna säsong. Han kommer att fortsätta att betyda mycket för Alliansen under säsongsavslutningen, eftersom jag kallt räknar med att Petter Thelin inte kommer att spela något mer i år. Mina källor säger att Petter magnetröntgats nyligen och att man befarar en korsbandsskada. I så fall skulle det bli operation och inte spel för honom igen förrän en bra bit in på nästa säsong.
Kramfors-Alliansens senaste match, mot Friska Viljor på Kramfors IP, var en av säsongens mest sevärda. Alliansen såg slaget ut vid 0-2 efter 40 minuter och led av spelmässig kramp, men en kvittering av Adrian Borostean gav en psykologisk kick och hemmalagets andra halvlek var den bästa jag sett i år. Överlägset den bästa.
Men var fanns hemmaklacken Ultras? Som hördes och märktes så mycket i division III.
Alliansen har fortfarande bra publiksiffror men de är lägre än i fjol och det kraftfulla stödet från Ultras uteblir.
Varför?
Är det så enkelt att även Ultras hellre ser ”grannens grabb” spela än utländska, tillfälliga lösningar?
Så långt mina egna funderingar och åsikter.
Vad säger då tränaren Niclas Hälldahl?
Jag tog ett snack med Niclas Hälldahl härom dagen. I tisdags eftermiddag, dagen efter den sköna segern mot Friska Viljor som bidrog till att Hälldahl fick en mycket god nattsömn.
– Vändningen, intensiteten i vårt spel och att vi orkade sätta press på FV under hela andra halvlek var otroligt glädjande.
Och jämfört med hur det såg ut i våras var det skillnad som natt och dag.
– Ja, då var det tufft. Tryggheten försvann, självförtroendet sjönk och jag påverkades så klart också, även om jag varit med så pass länge att jag trots allt tycker att jag höll mig ganska lugn. Jag trodde på laget och kände att vi skulle kunna vända den negativa trenden. Ibland är det små saker som kan göra stor skillnad, som till exempel att justera laget litegrann och att leka med siffror i uppställningen. Det handlar mycket om psykologi.
Ni har testat och använt betydligt fler utländska spelare i år än tidigare säsonger. Hur ser du på det?
– Vi gick in i serien med en smal trupp och efter skador och annat har vi för närvarande ungefär 20 man. Det är i minsta laget. Vi behövde bredda truppen och då blev det så att vi hittade spelare utifrån.
Vilka bedömts som bättre och mer viktiga att släppa fram än egna ungdomar och trotjänare?
– Det är alltid en bedömning som görs och jag vet att Alliansen sagt att man helst ska satsa på egna killar. Det är alltid knepigt det där.
En kille som Aaron Spear som kom i somras har goda meriter men har inte imponerat än.
– Han var inte topptränad när han kom hit men jag tror att han kommer att växa under hösten. Han har stor kapacitet.
Blev du förvånad när Pontus Larsson valde att lämna Kramfors-Alliansen och spela för Sollefteå under hösten?
– Han var nog ganska besviken på att ha fått lite speltid och mådde nog inte så bra. Det är tråkigt men jag tror att det gör honom gott att få mer speltid i Sollefteå.
Senast mot Friska Viljor var det nästan 400 åskådare men det har ibland varit färre än 200 personer på läktarna.
– Det gör mig lite förvånad faktiskt. Visst är det så att resultaten påverkar publiksiffrorna men Kramfors-Alliansen har i många år haft starkt publikstöd. Jag vill inte tro att föreningen bara har medgångspublik.
Vilka spelare tycker du har varit de bästa så här långt in på säsongen?
– Adrian har förstås varit väldigt bra. Jag visste att han hade ett bra skott och många andra goda kvaliteter, men att han skulle vara så här stark offensivt är ändå lite överraskande. Han har varit mycket betydelsefull sedan Petter blev skadad.
– Farruh i målet har spelat upp sig avsevärt och gjort det genom att jobba hårt. Det är roligt att se. Hampus Sjödin har varit enormt bra, nye Denys Prytykovskyi är en klasspelare och sett över hela säsongen är kanske ”Putte” Callin vår genomgående bäste spelare, säger Niclas Hälldahl.