Det är brist på hart när allting.
Läkare, tandläkare, sjuksköterskor, optiker, CNC-operatörer, busschaufförer och lärare.
Ministrar som tar rejält ansvar för klimatet och för demokratin.
Anständiga förhållanden för kulturarbetare.
Såna som inte vill posera eller synas själv utan besjälas av att göra gott för andra.
Människor med empati och lojalitet.
Organisationer som inte bär på en övertro på allsköns projekt utan jobbar jordnära.
TV-program utan utröstningar och programledare som inte till varje pris ska vara roliga och misslyckas.
Journalister som speglar landsbygden och står upp för dem som har det sämst.
Hockeyspelare som när de intervjuas i TV i n t e inleder alla svar på frågor med ”Nej, men…”.
Möten med mötesdeltagare som inte har blicken på en uppfälld laptop utan på den som pratar.
Nog är det mycket som är bra, men fan så mycket som borde kunna bli väsentligt mycket bättre.
Skrev jag att det är brist på framtidshopp också?
Okey.
Då tänkte jag det bara.
Men, allting kommer att bli bra.