Lokaljournalistik av den bästa sorten har sin grund i den lokala närvaron, ett brett kontaktnät, gedigna kunskaper om det område som bevakas, att känna människor som bor och är verksamma i det och att vara uppmärksam på det som sker i vardagen. Givetvis ska lokaltidningsreportern också vara en duktig journalist generellt sett.
I tider då tidningskoncerner kraftigt drar ned på journalister och alltmer fyller sina papperstidningar och nättidningar med texter och bilder från andra kommuner, landskap och län än där deras prenumeranter bor, blir jag bekymrad.
Ett olyckligt fenomen är också att ersätta lokaltidningsjournalister med vad som kallas för ambulerande multijournalister. Kringflackande reportrar som förvisso har förmågor att skriva, filma och ta bilder men som är mer eller mindre främlingar på de orter dit de kommer.
En ambulerande multijournalist ”ser” inte nyheter och lägger ihop ett och ett till två. En ambulerande multijournalist går inte på en av ortens lunchrestauranger och ser en intressant konstellation av personer vid ett bord som skulle få en lokal reporter att omedelbart ana en nyhet. En ambulerande multijournalist får heller aldrig nyhets- och reportagetips i samma utsträckning som en inarbetad kommun- eller sportreporter på fältet, eftersom läsarna inte har samma förhållande till den ambulerande multijournalisten.
De bästa uppslagen kan du nämligen få, höra eller se på lunchen, i kön på mataffären, vid kanten av planen på olika sportevenemang eller genom att notera små detaljer eller förändringar i vardagsmiljöerna. Allt för att du känner folk, känner området, känner när någonting inte är som det brukar eller får veta något som någon annan tycker är värt att berätta om.
Lokaltidningarna i det län där jag bor – Västernorrland – har gradvis försämrats.
Det är i n t e reportrarnas, journalisternas, fel. De är överlag duktiga, hungriga och produktiva.
Felet är att de är för alldeles få och att många av dem är ambulerande.
Dessutom finns det inte längre så många frilansare som kan täcka upp där de anställda reportrarna inte hinner med att vara. Främst beroende på att tidningarna inte köper in frilansmaterial som förr.
Förr i tiden kunde det finnas tre frilansare på en liten ort. Så var det i Mjällom i Nordingrå då jag växte upp. Nu finns det i princip bara en frilansare i hela kommunen.
För drygt tre år sedan (den 18 oktober 2014) skrev Gunnar Nygren, professor i journalistik, i en debattartikel i Västerbottens Kuriren följande:
Totalt har antalet journalister minskat med 25 procent på tio år (från 4 712 till 3 529). Men de journalister som varit placerade utanför huvudredaktionen har minskat ännu mer – med 34 procent, nu finns omkring 440 lokalreportrar.
Antalet lokalredaktioner har minskat från 258 till 164.
Nästan hundra lokalredaktioner har alltså försvunnit på tio år, och då är de senast aviserade nedskärningarna i Västsverige och Skåne inte inräknade.
Man kan alltid som tidningsägare hävda att ekonomin styr utvecklingen och delvis är det korrekt, men i fallet Mittmedia och lokaltidningarna i Västernorrland är den negativa utvecklingen i mångt och mycket en konsekvens av en medveten strategi. Koncernledningen tog för många år sedan beslut om att lägga in mer billigt TT-material och minska det lokala innehållet, började behandla papperstidningen – som genererade över 90 procent av intäkterna och fortfarande hade många prenumeranter – på ett styvmoderligt sätt till förmån för webben och insåg inte att lokaltidningens främsta styrka finns i de lokala journalisterna.
Att vara först in i framtiden med det mest vägvinnande konceptet prioriterade högre än att värna om den lokala bevakningen och vad prenumeranterna ville och vill ha.
Resultatet blev förödande och det smärtar mig enormt.
Bra lokaljournalistik är viktig. Av många skäl. Bland annat för för demokratins skull, för att granska makten, för att hålla liv i landsbygden, för att uppmärksamma händelser, prestationer, livsöden och goda exempel och för att de flesta av oss faktiskt vill och behöver veta vad som sker i vårt närområde och förtjänar att få veta det av en någorlunda objektiv rapportör.
Bra lokaljournalistik måste också få kosta pengar.
Jag läser ibland olika människors inlägg på sociala medier om att det är fel att dela länkar till artiklar och reportage som inte kan läsas av annat än prenumeranter.
Själv ser jag inget som helst fel i det.
Papperstidningen – den som produceras av lokaltidningar, inte gratistidningarna som inte har ett journalistiskt ansvar utan finansieras helt och hållet av annonsörer – kostade och kostar pengar. Det är ingen skillnad på den och den digitaliserade tidningen. Båda behöver än så länge intäkter från läsarna för att kunna produceras. Att betala för att läsa lokaltidningens artiklar och reportage på nätet är därför fullkomligt logiskt.
Jag började min journalistiska bana som lokaltidningsjournalist för 36 år sedan och jag är fortfarande verksam inom lokaljournalistiken, parallellt med mina andra medieprojekt och uppdrag.
Jag värnar om lokaljournalistiken och blir till lika delar oroad och frustrerad när den successivt monteras ned. Jag tror nämligen att det kan bli förödande på många sätt.
Varför tror du att högerpopulistiska krafter motverkar journalister? Varför riskerar mygel och korruption att öka när journalisterna blir färre? Varför känner sig invånare på mindre orter övergivna och osedda, när få eller ingen någonsin skriver om deras vardag eller det som sker i deras omgivning?
Jag kommer att fortsätta att kämpa för bevarandet av den lokala journalistiken och jag kommer att betala för den, för papperstidningen eller för att läsa den på nätet, så länge den tillhandahålls mig på något sätt. Och så länge det inte finns alternativ som är lika bra.