”Sigge Sagge, Sigge Sagge, hej, hej hej!”
Fotbollsspelare har i åtskilliga årtionden skrikit den ramsan, stående i ring, med armarna om varandras axlar. Inför matcher, efter matcher, för ett peppa varandra eller för att fira framgång.
Men få vet varför.
Därför är det hög tid att berätta historien om Sigurd Sagurd.
Det fanns en gång för länge sedan– närmare bestämt på 1900-talets början – en bonde i Nätra socken, Örnsköldsvik, som hette Sigurd Sagurd. Han tog sig en gång med häst och vagn till södra delarna av vårt land och bytte då till sig en remmad läderkula mot tre linnedukar från Brynge och en kagge öl.
Denna läderkula kom att förnöja bygdens barn. Inte minst Sigurd Sagurds egna, enär han var far till tolv grabbar och tre töser och sålunda kunde bilda ett eget fotbollslag med råge.
Ur detta lags aktiviteter, som i sin tur mötte lag från andra byar, växte fram en kultur som sedermera bredde ut sig i hela landskapet.
Man kan helt frankt säga att Sigurd Sagurd, bonden från Sidensjö, lade grunden till ångermanländsk fotboll.
Därför har lag i urminnes tider hyllat honom med ramsan ”Sigge Sagge, Sigge Sagge, hej, hej, hej!”, först i det egna distriktet och sedermera i hela landet.
Sigurd Sagurd kallades nämligen för Sigge Sagge i sin ungdom.
Sigurd Sagurds son hade för övrigt träben och var en om inte framgångsrik så i vart fall charmigt stelbent fotbollsdomare.
Men det är en h e l t annan historia.
Hur jag vet allt detta?
Jo, det har berättats för mig av Karl-Patrik Vestin, Köpmanholmen.
Den mannen har koll. Och kan skulle inte fara med osanning.
Ljuga är för honom helt främmande.
I vart fall när det gäller något så allvarligt som fotboll.