Hur många gånger han sagt till sig själv, ”Nu är det färdigt, nu blir det inga fler”, det vet han inte.
Men ett hotell har blivit flera och Kristoffer Lundström, 34, har blivit en av Norrlands hotellkungar.
Att hotell blivit Kristoffers grej är ingen tillfällighet. Han växte praktiskt taget upp i ett.
– Jag är född i Sunderbyn utanför Luleå. Mamma jobbade på Hotell Nordkalotten och pappa drev ett företag i entreprenadbranschen.
– En dag i mitten av 1990–talet frågade de mig om jag kunde tänka mig att flytta till Vilhelmina? De funderade på att köpa Hotell Vilhelmina.
Kristoffer hade just fyllt tolv år och mot löfte om att få äta hamburgare varje dag, gick han med på att flytta till Västerbottens inland.
– Ganska snart började jag hjälpa till och jobba extra. Sedan jag läst läxorna på kontoret diskade jag i restaurangen och umgicks med dem som jobbade där. Jag lärde mig massor av dem, både genom att studera hur de gjorde och att lyssna på dem.
– Men jag förstod också att det var ett jäkla slit att både driva och jobba på ett hotell. Långa arbetsdagar, lite semester, stress… jag tänkte nog för mig själv att det där, det där ska jag i n t e hålla på med. Min bror blev läkare efter något år i branschen.
Och ändå.
När han gått ut gymnasiet hade han bytt uppfattning. Då hade han både hunnit göra en del lärorika säsonger på Pite havsbad – dit föräldrarna flyttat när hans mamma blev vd för anläggningen – och letat lämpliga objekt att investera i.
– Jag gjorde i princip allting på Pite havsbad. Jag stod i baren, fixade med teknik och hoppade in där det behövdes. Bättre skola för den här branschen är det svårt att tänka sig, säger han.
Vid 21 års ålder hittade han ett hotell han tyckte såg intressant ut: Kramm i Kramfors, uppfört i slutet av 60–talet och ganska slitet.
– Jag bearbetade mina föräldrar om att få köpa det och tills sist sa de ja. Jag tyckte att Kramm påminde mycket om Hotell Vilhelmina. Det låg på en liten ort men ändå centralt. I en radie av 25 mils omkrets finns det flera städer.
Som en av landets yngsta hotellägare drev Kristoffer Hotell Kramm under två år.
– Vi dubblerade omsättningen under den perioden och renoverade stora delar av hotellet.
Nu kom Hilding Holmqvist in i bilden.
Han, den störste hotellkungen i Norrland som även triggat Stefan Karlsson att bli en, såg potential i Kristoffer.
– Hilding hörde av sig och tyckte att jag skull ta över Hotell Laponia i Arvidsjaur. Ett hotell mitt i biltestarland.
– Jag sa okey! och hittills har det blivit tio år där med fördubblad omsättning igen och massor av framför allt tyska gäster.
Här någonstans sa Kristoffer till sig själv för första gången att, ”Nu är det färdigt, nu blir det inget mer”.
– Min plan var då att jag skulle leva, arbeta och dö i Arvidsjaur.
Men inte då.
2015 ringde Hilding Holmqvist igen. Nu ville han sälja Malmia och Stadshotellet i Skellefteå till Kristoffer.
– I ett svagt ögonblick fyra år tidigare hade jag förklarat att jag ville ha första tjing på de här hotellen om han skulle sälja. Då kunde jag ju nte backa ur när jag fick chansen.
Nu var han övertygad om att han skulle nöja sig med de tre hotell han hade. Det fick vara bra med det.
Pyttsan.
Numera äger han, tillsammans med en kollega, även Pite Havsbad, Hemavans Högfjällshotell, Nordkalotten i Luleå och Cape East i Haparanda.
Ser du bara möjligheter och inga risker?
– När jag var 21 år och kom till banken och bad om lån för att köpa Hotell Kramm var jag inte så kaxig. Det är ju ett jäkla ansvar, särskilt som jag senare kom att köpa inte bara hotell utan även fastigheterna de inryms i. Nog har det blivit ett antal sömnlösa nätter, men också lärdomar som varit värdefulla. Den viktigaste har Hilding Holmqvist gett mig: insikten av värdet av en krona.
Men med så många verksamheter som du äger och deläger, är det väl svårt att ha full kontroll på allting?
– Ja, det går inte och det ska du veta, d e t har varit jobbigt eftersom jag haft och har ett stort kontrollbehov. Jag har fått finna mig i att det måste gå även fastän jag inte är delaktig i allting. Sedan underlättas det av att jag har fantastiska medarbetare.
Är det viktigt med stora volymer?
– Absolut! Och att gilla utmaningar. När någon säger, det där lyckas du inte med, då s k a jag bara lyckas. Där kommer nog tävlingsinstinkten in från min tid som basket–, hockey– och fotbollsspelare. Volymer sa du… ja, det är viktigt. Jag gillar IKEA. Att göra ”fabrik” av någonting men ändå behålla charmen. Det beundrar jag skarpt.
Hur tror du att du upplevs som chef?
– Jag försöker vara fullständigt transparent och går alltid rakt på sak. Jag har alltid det bästa för verksamheterna för ögonen och därmed också för mina medarbetare.
Vilken har varit din roligaste investering hittills?
– Jag kan inte plocka ut någonting enskilt men generellt är det alltid spännande att skapa någonting helt nytt. Jag har till dags datum säkert genomfört renoveringar av över 500 rum men det är fortfarande bara rum. Det som triggar mest är att skapa… nytt.
– Ta bara Stadshotellet här i Skellefteå som exempel. Vi vill erbjuda mer än bara boende. Gästerna kan låna fiskespö och fiska i älven, som är ett av landets bästa laxvatten. Vi har byggt en takterrass på 800 kvadratmeter på Pite Havsbad och när man står där bland 700 personer och tittar mot solnedgången.. det är gott. Nattivalen i Arvidsjaur är ett annat bra projekt, det är årets största händelse där uppe med 1 500–2 000 besökare i juli.
Vad ser du framför dig om tio år? Vad gör du då?
– Då är jag 43 år och jobbar med att utveckla mina företag.
Skellefteå har som mål att nå 80 000 invånare år 2030. Känner du att du kan och vill vara med och bidra till det?
— Ja, självklart, det är jag redan. Och jag tycker att den visionen genomsyrar hela stan. Det finns en anda som är väldigt stark och positiv. Det syns byggkranar lite varstans och det är ett typiskt tecken för en stad som andas framtid.