Hon är en av landets tjugo hetaste lantisar. En debattör i dagspressen som driver Norrlandsfrågor med knivskarpa formuleringar, svidande ironi och sakliga argument.
Allehanda Medias kulturredaktör Katarina Östholm bor i Offer men känner sig absolut inte som ett. Och, hon önskar att norrlänningar skulle göra mer som fransmännen.
– Åk med traktorer och dyngsläp till huvudstaden, blockera infarterna. Protestera med KRAFT mot politiken. Då skulle fler lyssna på landsbygdens röster, säger hon.
Det var hennes gamla kulturchef, Gunilla Kindstrand, som tyckte att Katarina skulle profilera sig genom att driva frågor utifrån ett landsbygdsperspektiv.
– Eftersom jag redan var engagerad på området och kände stark vilja att lyfta dem ytterligare, passade det mig perfekt.
– Men jag hade inte kunnat föreställa mig vilken genomslagskraft mina krönikor skulle få, skrattar hon.
Hon fick positiv respons redan från början.
– Den gav mersmak och det har aldrig funnits någon brist på idéer. Och ju mer jag skriver, desto fler uppslag får jag. Det är som att ösa ur en aldrig sinande källa. Vilket väl kan ses på både gott ont.
– Det betyder att jag alltid har ämnen men samtidigt, att läget för Norrland och landsbygden inte blivit så mycket bättre…
Via papperstidningen och webben har Katarinas texter väckt stor uppmärksamhet på sociala medier och i det offentliga rummet.
Hon har intervjuats, setts i TV och rankas av tidningen Land som en av landets hetaste lantisar.
Tidigare i år fick hon får årets Olof Högberg-plakett, för ”sina lidelsefulla, knivskarpa och engagerade krönikor om landsbygden och Norrlands villkor”.
53–åriga Katarina Östholm har i sammanhanget fått liknande status och respekt som bland andra Hela Sverige ska levas verksamhetschef Terese Bengard och journalisten och författaren Po Tidholm.
– Att vara lantis är jag stolt över. Jag bor på landet och de flesta jag skriver för är människor som bor eller har bott på landsbygden. Jag är trött på fixeringen vid storstäderna i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Den är skadlig för hela landet, hävdar Katarina över en kopp kaffe i det gamla hus från början av 1900–talet, cirka två mil från Sollefteå, där hon bor med sina djur – katter, hästar och en hund – och hämtar mycket inspiration till sina texter.
Hon tycks aldrig tröttna och hittar alltid nya infallsvinklar, även på gamla fenomen. Hon engagerar och inspirerar till kamp och handling, hon spetsar kärnfullt sina teser om det kan ge lite mer studs åt debatten och ställer ofta den lilla människan och den lilla byns fördelar gentemot staden och stadens folk.
– Men det är angeläget att det inte bara blir gnäll utan har en konstruktiv anda, även om det blandas med svidande kritik.
Dock, det kan behövas ännu tyngre artilleri för att skaka om det politiska etablissemanget och få folk att förstå allvaret i frågeställningarna.
Katarina välkomnar civil olydnad av mer sydländsk karaktär.
Som att köra ner några tusen traktorer, rattade av norrländska bönder, till Stockholm och riksdagshuset; blockerade vägar och infarter skulle ge effekt.
– Om inget annat hjälper, ta i rejält! Det främjar en god sak och det skulle t v i n g a beslutsfattare att lyssna och ta landsbygdens folk på allvar.
– För det här med att Norrland och att de små orterna utarmas, det är något som får ödesdigra konsekvenser för hela landet.
I hennes omgivning noterar hon hur föreningar och privata initiativ räddat många verksamheter – skolor, butiker, äldreboenden – och att det är avgörande för att folk ska kunna bo kvar där de bor.
– Föreningskraften, folks obändiga vilja att inte låta sin hembygd dö, är så stark och så viktig men i långa loppet måste staten inse att det måste till mer. Politikerna m å s t e ta mer geografiska hänsyn när de fattar beslut och lyfta blicken från stockholmsperspektivet, säger Katarina Östholm.