Helene Andersson skulle kunna vara ambassadör för Gideälvdal. Hon är född och uppvuxen i Långviksmon, bor numera i idyllen Kyrkbyn utanför Trehörningsjö och vill att fler människor – främst unga – ska inse fördelarna med att bo i området.
– Om vi alla som finns här kan samverka och se möjligheterna i det, kommer vi att ha en fin framtid, säger Helene.
Hon menar att gammalt groll, samhällen och byar emellan, bara är hämmande för utvecklingen.
– Se bara på BLTG–fotbollen. När Fredrik Ulander drog igång den verksamheten för många år sedan, var det många som var negativa. Men titta nu, hur bra det fungerar. Tack vare samarbetet mellan klubbarna kan ungdomarna fortsätta spela fotboll tillsammans. Det hade inte gått, om varje förening hållit hårt på sitt. Då hade man inte fått ihop fulla lag.
Helene hoppas att Bygdsam–projektet också ska ge positiva effekter för Gideälvdal.
– Att samverka, att göra saker tillsammans, är ett måste för landsbygden. Ensam är inte stark.
Under många år jobbade Helene inom vården men där fick hon sluta. Kroppen sa ifrån.
– Jag lider av en artros–sjukdom som gör att lederna tar stryk. Jag fick min första höftled utbytt när jag bara var 39 år och nu, 15 år senare, ska jag byta ut den igen. Jag har konstgjorda leder i båda knäna och höfterna.
När Sverige började ta emot fler flyktingar för fem år sedan, placerades många av dem som kom till Örnsköldsviks kommun i Trehörningsjö. Detta i väntan på besked om uppehållstillstånd. Helene Andersson fick jobb som integrationsstödjare och kan konstatera att nysvenskarna betytt mycket för samhället.
– Både skolan och affären i byn har haft nytta av dem, för att inte tala om vi människor som bor här. Vi har fått lära oss mycket om andra länder och kulturer och jag vill nog påstå att vi i Trehörningsjö varit duktiga på integration.
– Vi har alltid pratat om just integration, inte asylarbete. Vi har inte brytt oss om religion, nationalitet eller bakgrund utan behandlat alla som kommit hit på samma sätt.
Nu är flyktingverksamheten i Trehörningsjö under avveckling och Helene ska hitta ett nytt arbete.
– Helst skulle jag vilja jobba för att utveckla bygden och Gideälvdal.
Så hejdar hon sig och säger:
– Jag vill tillägga att det är bra att i alla fall några av dem som kom hit i flyktingvågen stannar här. Vi har en familj på två vuxna och tre små barn som fått uppehållstillstånd och valt att bosätta sig i Trehörningsjö. Det är väldigt roligt.
Helene har för egen del aldrig övervägt att lämna Gideälvdal.
– Jag är väldigt hemkär, säger hon med värme i rösten och berättar om sin trädgård och det växthus som hon älskar att pyssla med.
Då går timmarna snabbt, särskilt om hon också har en bra ljudbok att lyssna på.
Och att vara hemkär när man – som Helene och maken Leif – bor ensamma på en udde med egen badstrand och båt, känns inte svårt.
– Vi kan inte bo bättre. Jag älskar den här platsen som är vårt hem, säger Helene.
Fakta om Helene Andersson
FAMILJ: Maken Leif, fyra barn (ett gemensamt) och fyra barnbarn.
BÄSTA EGENSKAP: ”Jag är generös.”
SÄMSTA EGENSKAP: Jag är väldigt tjurig och ger mig sällan…”
MOTTO: Gör inte mot andra som du inte vill bli behandlad själv.
DET BÄSTA MED GIDEÄLVDAL–BYGDEN: ”Naturen och närheten till människor.”
INTRESSEN: Vara hemma och pyssla med trädgård och växthus, lyssna på ljudböcker, jaga älg.