När våren står på gränsen till sommar, när de första fröna kommit i trädgårdslandet och värmen börjar bli omfamnande.
Då inleder Gösta Johansson på Svanö sin kvällsrutin. Att med sitt kohorn spela en serenad som avslutning på varje kväll.
Det har han gjort varje år sedan 1984.
– De första åren spelade jag dessutom näverlur om morgnarna, ler han.
Många har hört hans toner men långt ifrån alla vet att det är han som improviserar fram slutsignaturerna till dagarna.
– Jag är fagottspelare sedan tonåren. Jag har spelat i symfoniorkestrar, för Norrlandsoperan och är numera med i Umeå Musiksällskap.
– Det här med att spela på kohorn, och näverlur, började som ett infall och har sedan blivit en tradition, berättar han.
En uppskattad sådan. Omtalad. Och lite mystifierad.
– Jag spelade en kväll när det var rått och dimman låg tät och det gick förbi en ung man som trodde att det var Gud han hörde, skrattar Gösta som ursprungligen kommer ifrån Göteborg.
Han fastnade för Svanö första gången han kom till ön 1981 och flyttade till en lägenhet vid sundet mot fastlandet sommaren därpå.
– Sedan bodde jag på Svanö Folkets hus i många år och var vaktmästare där. Jag träffade min fru Inger som är musikvetare och sedan köpte vi det hus vi bor i nu, där vägen slutar. Granne med det hus där Birger Norman föddes.
En idyll.
– Här kan jag ägna mig åt mina intressen musik, trädgårdsodling och hantverk. Jag bygger bland annat egna instrument.
– Jag har också min el–firma som jag kör för fullt. Visst, jag har passerat pensionsgränsen men jag har inga krämpor så jag fortsätter att jobba. Jag mår bra av det.
Kohornsspelandet inleder han vare år när jorden rett sig – när det är dags att så – och avslutas vanligen i slutet av september.
Snart är det dags igen för Gösta Johansson på Svanö att ta fram sitt kohorn och välkomna sommarhalvåret med en kohornsserenad.