”Det är folket som bygger landet, folket är dom enda som kan det” sjunger UIf Lundell.
Och för landsbygden gäller i ännu högre utsträckning att föreningarna bygger framtiden. Föreningarna är snart dom enda som kan det.
Det går tungt för de flesta av landets kommuner.
Särskilt dem i glesbefolkade delar av Sverige, där befolkningsminskning och sjunkande intäkter leder till försämrade möjligheter att behålla skolor, vård och äldreomsorg för i synnerhet dem på mindre orter och bygder.
Nedläggningar och avvecklingar är ofrånkomliga.
Det drabbar även idrotten och kulturen.
Vilket i förlängningen gör att hela byar avfolkas.
Det är här som föreningslivet har och kommer att få en än allt viktigare roll.
Föreningarna, folket, har nämligen en enorm kraft.
När föreningarna samlar invånarna och bestämmer sig för utmana dåliga odds och inte stillasittande acceptera att utvecklingen bara går åt ett håll – nedåt – kan det ge förbluffande resultat.
Vi har sett det ske i Edsele, där kooperativ och ekonomiska föreningar räddat skolan och andra verksamheter.
Vi har sett det ske i Resele, som jobbat på ett liknande sätt. Där är det numera brist på bostäder. Inflyttningstrycket är starkt.
Föreningarna, folket, har gjort skillnad.
Låt mig i sammanhanget också framhålla en inspirerande förebild i grannkommunen Kramfors. Där har Docksta Bordtennisklubb sedan 70–talet varit långt mycket mer än en idrottsförening. Den har även drivit företag och hållit hela samhället levande.
Docksta BTK har startat friskola, tagit över fastigheter, övertagit affärsrörelser och dragit igång besöksnärings– och kulturverksamheter. Flera av dem har man på senare år sålt till unga entreprenörer som tagit dem till nya nivåer. Med fler arbetstillfällen och ökad inflyttning som följd.
När anrika Docksta Skofabrik var på väg att läggas ned i början av 90–talet, satte arbetarna sitt enda hopp till bordtennisklubben. Som via avtal med kommunen räddade verksamheten.
Jag skriver det här för att visa på hur föreningar kan uträtta stordåd för orter och bygder. Även inom områden som inte har med deras kärnverksamheter att göra.
Det är det jag menar med att föreningarna bygger framtiden för landsbygden, föreningarna är snart dom enda som kan det.
Vi ska inte räkna med att kommunernas ekonomi kommer att bli bättre eller att staten plötsligt skulle ta det ansvar för landsbygden som den rimligen b o r d e göra.
Kraften hos föreningarna kommer i många avseenden att vara avgörande för hur det går för en liten ort eller en bygd.
När jag varit ute på mina reportageresor för denna tidning, har det också med all önskvärd tydlighet framgått att allt fler unga människor engagerar sig i föreningar.
Något som är enormt betydelsefullt.
Allt kan inte vila på den äldre generationen.
Men föreningslivet kommer även framöver att vara i stort behov av att äldre och erfarna människor finns där som en stor tillgång. Och jag är ganska säker på att föreningsarbete håller människor friskare.
Därmed sagt är föreningarna inte bara tungt vägande för orters och bygders framtid utan även för människors välfärd.
När ingen annan gör det som måste göras, gör landsbygdens folk det själva. Så har det ofta varit, så är det fortfarande och så kommer det att vara i ännu högre utsträckning i framtiden.
När service och viktiga verksamheter hotas, när kommunerna saknar pengar, står hoppet till föreningarna och landsbygdskämparna. De håller orter och bygder levande, genom samarbete, hårt arbete och kreativa lösningar.
Utan landsbygdskämpar skulle Ångermanland förlora en stor del av sin själ.
Det får inte ske.
Vi behöver en levande landsbygd och en av de vackraste företeelser som finns är när människor på landsbygden samverkar för utveckling, mot avveckling.