För 30 år sedan var Gunnar Karlsson trummis och en av medlemmarna i The Wannadies, som under en period var ett av Sveriges mest spännande band.
För 25 år sedan var han med och startade Skellefteåfestivalen, som sedermera bytte namn till Stadsfesten.
Det mesta i Gunnars vuxna liv har kretsat kring musik.
– Men när jag ska rensa skallen på brus gör jag det inte till musik utan helst med hammare och spik, skrattar han.
Under stadsfestdagarna i Skellefteå uppgår det totala antalet besökare till cirka 100 000.
– Det är stor skillnad mot de 30 000 vi lockade under första festivalen, även om vi var väldigt stolta över det också, säger Gunnar Karlsson.
Stadsfester, gatufester och festivaler har kommit och gått genom åren.
Men den i Skellefteå ha bestått.
Om än i lite förändrad form.
– Vi har anpassat oss till vad publiken vill ha och det måste vi vara beredda att göra även framöver, förmodligen i ännu högre utsträckning än hittills. Vi måste vara ett event i ständig utveckling för att behålla och öka vår attraktionskraft.
Helt klart är att mycket blivit annorlunda under de 25 år som gått.
– Det är i vissa hänseenden som natt och dag, säger Gunnar. Det är inte bara större utan ofta också mer komplicerat och pressat att skapa det man vill. Det är mer folk inblandade, artistgagerna och skjutit i höjden och så har vi det här med förnyelse.
När Skellefteåfestivalen startade 1994 var det rekordvarmt och en VM–fotbollssommar som få som var med glömmer.
Sverige tog VM–brons i USA, den bästa insatsen sedan 1958, och många av matcherna visades på nätterna i svensk TV.
– Folk var vakna nästan dygnet runt, kändes det som. Det hade vi viss nytta av också. Det var hög stämning och lite euforiskt överlag. Det fanns dem som badade i fontänerna på stan, minns jag.
Skellefteåfestivalen hittade rätt direkt och åren som följde skulle publiken öka, även utan VM–fotboll.
Det som idag är Stadsfesten drivs av ett privat bolag med flera delägare där Gunnar är en av dem och dessutom den som är övergripande ansvarig.
– Jag är den som sparkar igång allting, alltifrån det praktiska till det administrativa, och så här veckorna innan allt startar kastas jag mellan än det ena och än det andra.
– Det är lätt att bli genomstressad och frustrerad om man inte har en ventil att öppna ibland, säger han lugnt.
Gunnar har sin ventil i snickrandet och skogen.
– Jag bygger på en altan eller en bro och då pyser all ut ur mig som skulle kunna bli en plåga.
– Jo, jag är nog ganska bra på att hantera press och att lägga undan jobbet när jag kommer hem. Men visst har det hänt att jag gått från kontoret med ett stort leende på läpparna, för att några timmar senare ha fått ett samtal som tagit mig ned på marken med en duns igen. Visst, så är det. Och det är bara att förhålla sig till det.
Artisterna, som förr både var billigare och ibland kunde bokas direkt eller via ett par samtal med en förmedlare, har blivit dyrare och det kan vara en lång process innan allt är klart för uppträdande.
– Och inte ens då ska man vara helt säker på att det blir som man tänkt sig, förklarar en luttrad stadsfestgeneral.
Ibland har sjukdomar stoppat spelningar, ibland har det handlat om någon oförutsedd teknikalitet som inte kunnat godkännas.
– Jag brukar säga att jag inte kan andas ut förrän jag ser artisten på scenen, skrattar Gunnar.
Gamla tiders folkparksskolade artister som åkte runt i landet och gjorde över 50 spelningar en sommar är också ett minne blott.
– Nu kan en artist göra några få spelningar en sommar och på dem ska hen få in lika mycket eller mer än det som fyra gånger så många spelningar kunde dra in förut.
– Lägg till att flera av de stora bolagen arrangerar sina egna konserter och festivaler. Som till exempel Summerburst och Sweden Rock.
Då förstår man att det inte är lätt att slåss om guldkorn till rätt pris, när du är en av alla de andra gatufesterna och festivalerna.
– Många har också gått i konkurs eller lagts ned. Att vi finns kvar och mår bra, beror nog till stor del på att vi tänkt till och bytt inriktning en smula, säger Gunnar.
Från att enbart ha signat svenska artister började man söka sig utanför landets gränser.
– Vi har bland annat haft Suede, Anastacia och Saxon här och i år har vi världsartisten Rita Ora. Vi får stora internationella namn till samma peng som de största svenska och tappar inte intäkter. Det har varit en vinnande modell för oss.
En annan är att ha känsla för vad som går hem i Skellefteå.
Hårdrock är en sådan genre.
– I år har vi Accept och vi har haft många hårdrocksband genom åren. Det finns massor av hårdrockare här som inte gör så mycket väsen av sig under året, men när de blir konsert… herregud, de kommer från alla håll!
Så var det till exempel när Urkraft där Gunnar tidigare jobbade, arrangerade en konsert med Hammerfall kring millennieskiftet.
– Köerna till ishallen var overkligt långa.
– Jag brukar säga att det nog bor en hårdrockare i varje stubbe, säger Gunnar Karlsson och skrattar.
De bästa akterna under 25 år?
Ja, det finns en hel del att välja på.
– Robyn 2011. Det slår allt. Det var sådant tryck innan hennes gig att entrén flyttades tre–fyra meter av folkmassan.
– Sedan måste jag säga E–type, alla gånger han varit här. Han och hans musik slog enormt i Skellefteå och det här blev nästan som hans andra hemstad. Det var lätt hysteriskt.
Till dem som blivit besvikelser – för det finns sådana också – hör Oskar Linnros, som bara drog 80 personer trots att han var stekhet och nyss slagit igenom.
– Både vi och han var lika förvånade…
En man som varit trummis i ett av Sveriges coolaste band och jobbat med musik i större delen av sitt vuxna liv, kan man förstås tro att Gunnar Karlsson är en sådan man ska ha på sitt lag i ett musik–quiz. En sådan som kan nypa låttitlar och känna igen band på bara ett par sekunder av ett intro.
Gunnar gapskrattar.
– Du, säger han, jag är u s e l på det där. Nog fan kan jag känna igen låtarna, men att komma på vad de heter och vem som framför dem… jag sitter ofta som en fågelholk.
– Då är jag b e t y d l i g t bättre på att komma ihåg telefonnummer.