Det var under andra halvan av 1980-talet.
På Tidningshuset i Härnösand, där Nya Norrland hade sin centralredaktion och sitt tryckeri, spelade vi grabbar på sportredaktionen hockeyspel varje dag.
Vi hade ett Stiga Play Off i hobbyrummet i källaren.
Grafikerna spelade bordtennis på fikarasterna.
Vi spelade hockeyspel.
Lite när som helst.
Vi spelade hockeyspel så ofta vi kunde och var högeffektiva när det gällde att producera bra sportsidor på övrig tid.
Hockeyspelet var en stark motivation att jobba hårt och bra för att få tid över till att kunna lira fler matcher.
Under åren nötte vi ut fem spel.
Grafikerna grymtade om att vi minsann saknade moral.
Vi grymtade tillbaka.
”Titta bara hur bra sportsidor vi gör!”.
Givetvis tänjde vi på gränserna ibland.
Givetvis gjorde vi också in i helvete bra sportsidor.
Det ena uteslöt inte det andra.
Vi var unga, hungriga, busiga och lite halvgalna hela bunten.
Nattmatcherna efter att tidningen gått i tryck var alltid de mest prestigefyllda.
Vi kunde lira till klockan två, tre på natten.
Det var ingen lek.
Det var blodigt allvar.
Med tiden kunde vi varandras specialiteter, skott och finter så väl att det krävdes både stor list och koncentration och fräckhet för att överlista den andre.
Så roligt vi hade.
Vilka matcher vi spelade.
En sådan tid det var.
Då, när vi sportreportrar på Nya Norrland spelade hockeyspel och gjorde sportsidor som fick många läsare att vilja ha tidningen bara för sportens skull.
Det sistnämnda är ett faktum.
Jag vill tro att hockeyspelet i källare hade mycket med det att göra.
