”All surströmming smakar likadant.”
Jodå, jag har hört folk säga det.
Och inget kan vara felaktigare.
Surströmming smakar olika beroende på märke, år och hur salterierna lyckats med produktionen.
Min erfarenhet är att de stora märkena – Oskars, Röda Ulven och Kallax – håller en hög och jämn nivå. Du blir aldrig besviken. Deras erfarenhet och storskaliga tillverkning gör att de är säkra kort.
De mindre salterierna kan ha svaga år men å andra sidan nå oanade höjder kvalitetsmässigt när de får till fullträffar.
Just det är det så spännande ett undersöka.
Jag, som äter surströmming minst tjugo och ibland över trettio gånger om året, provar ofta tre eller flera olika märken när jag dukar upp till fest.
Inte sällan bjuder vi hem gäster som får vara med och upptäcka hur mycket det kan skilja i smak, sälta, fasthet och så vidare.
För att göra det extra intressant brukar jag välja surströmming från både små och stora salterier, olika årgångar och dem som sticker ut för att de görs så på ett speciellt sätt.
Vid ett av dessa tillfällen i höstas valde jag ut Borkbos romströmmingar från 2019, Röda Ulven från 2016 och Hårte–fjärdens suring från 2018, den som Staffan Berg burkerar i matolja.
Det råkade dessutom bli en provning där alla tre fick högt betyg.
Men mina provningar har annars inte som syfte att hitta en vinnare utan att, som jag nämnde tidigare, visa på skillnaderna.
Ofta när jag läser om surströmmingstester så är det antingen en jury som inte riktigt vet hur de ska bedöma suringarna eller så görs det på ett så högtravande sätt att det blir patetiskt. Och minst gillar jag när en testpanel ska klanka ned på en eller ett par märken, bara för att det ska bli någon slags underhållning av det.
Sånt lämnar mig kall.
En provning där man har gott om tillbehör kan vara ett utmärkt sätt att locka in dem som aldrig tidigare ätit surströmming i den fermenterade gemenskapen.
För varje ny surströmmingsätare sprids den delen av den fina matkulturen som det här handlar om.
Särskilt glad blir jag när barn och ungdomar provar och gillar surströmming.
Det behövs en föryngring och en sådan är igång. När jag intervjuar arrangörer av stora surströmmingsevent stärks jag i den uppfattningen.
Till sist, en uppmaning till alla livsmedelsbutiker: låt inte surströmmingen finnas på hyllorna bara omkring premiären i augusti utan å r e t o m!
Själv ser jag alltid till att ha surströmming hemma.
Nyss räknade jag till 37 burkar och 15 olika märken i min och sambons källarkyl.
Det anser jag är lika självklart och klokt som ytterst normalt.