När Dynäsfabriken – som numera ägs av Mondi-koncernen – fyllde 100 år 2015, gjorde jag texten till en stor utställning vid jubiléet. Utställningen placerades sedan vid entrén till Mondi.
Det här är texten, en nutida bild och några historiska bilder.
* * *
Redan 1867 anlades den första ångsågen i Väja och 1884 uppfördes en såg i Dynäs. De båda verksamheterna Wäija AB och Dynäs AB slogs samman 1909, vilket gav en mycket positiv utveckling. Den ledde i sin tur fram till en satsning några år senare, på både en sulfatfabrik och ett pappersbruk i Dynäs.
Drivande bakom sammanslagningen av de båda bolagen var konsul John Ekman. Han var dotterson till Johan Fahlén, grundaren av Dynäs sågverk. Konsul Ekman var 28 år när han blev vd för Dynäs AB och flyttade in i den ståtliga herrgården i Väja, byggd på 1870-talet.
1915 startade driften av sulfatfabriken i Dynäs, anlagd vid stranden till Ångermanälven med en ångbåtskaj längs den ena långsidan. Utmed den andra långsidan löpte rälsen för järnvägen från Långsele till Härnösand.
Fabriken beräknades initialt kosta 1,3 miljoner kronor men innan den stod klar hade den kostat mer än det dubbla. Personalen bestod inledningsvis av mellan 250 och 300 personer. Tillverkningen uppgick till 6.271 ton under det första året.
1919 startades ett pappersbruk i direkt anslutning till sulfatfabriken. Pappersbruket blev det nordligaste i hela Europa och var det under flera decennier framåt.
Problemen var stora för Dynäs AB under de första åren. Skulderna steg, massapriserna sjönk och mellan slutet av mars till juni 1919 stod hela fabriken stilla. Verksamheten var hotad men läget för pappersmarknaden skulle ljusna och fabriken räddas trots en omfattande strejk 1921 och kulmen på en finansiell världskris samma år.
John Ekman var en skicklig företagsledare och entreprenör, känd för sin handlingskraftighet och sitt under stundom despotiska manér. En klassisk brukspatron. Den siste i Ådalen. Hans byst, som avtäcktes 1962, finns att beskåda utanför herrgården i Väja. Där bodde Ekmans änka Ulla kvar i ytterligare 25 år efter sin mans död.
1927 köpte John Ekman genom Dynäs AB aktiemajoritet i Svanö AB som drivit sulfitfabrik sedan 1906. Han skaffade under åren mellan första världskrigets slut och andra världskrigets utbrott även stora marker med skog. Som mest ägde bolaget över 200 000 hektar skogsmark.
Bensinstoppet 1940, vid andra världskrigets början, ledde till att många fordon utrustades med gengasaggregat som drevs med träkol. För att distribuera kolet krävdes starka papperssäckar. Det skapade möjligheter för Dynäs AB vars säckproduktion drevs upp rejält. 1942 var den som störst under krigsåren. Då tillverkades 11,2 miljoner säckar, motsvarande 3.950 ton. Det var en stor del av pappersbrukets totala produktion.
1949 avled John Ekman. Två år tidigare hade han lämnat över ansvaret till Gunnar Berglund och 1950 blev Erik Nyberg ny vd.
Sulfatfabriken och pappersbruket hade 1950 en kapacitet på cirka 30 0000 ton massa per år.
1959 utrustades PM5 för tillverkning av s k Clupakpapper. Den 25 mars det året startades driften av maskinen var kapacitet var fyra till fem gånger större än fabrikens andra fyra maskiner tillsammans.
Satsningen på denna typ av säckpapperstillverkning hade enormt stor betydelse för pappersbrukets framtid. Dynäs Clupakpapper gavs namnet Dynapak.
1961 påbörjades sprängningarna av den stora industrivattentunnel som skulle pumpa sötvatten från en pumpstation i Hammar till massafabrikerna i Dynäs och ända ned till fabriken i Nensjö. När tunneln slutligen invigdes julen 1964 var den dimensionerad för cirka 10 m3/sek men då hade redan fabrikerna i Nensjö och Svanö backat ur och de i Sandviken och Kramfors lades ned i slutet av 70-talet. Sedan dess är det enbart Dynäsfabriken som använt industrivattentunneln som har en kapacitet långt över det nuvarande behovet.
Dynäsfabriken behövde på 1960-talet större kapital för att kunna konkurrera på en allt hårdare marknad. Både SCA och Ncb var intresserade av att köpa verksamheten. Den 16 juni 1966 nåddes en överenskommelse med Ncb om ett övertagande av både sågverket och massafabriken. Kort därpå lade Ncb ned sulfitfabriken på Svanö.
Sedan Ncb gått in som ägare avvecklades huvudkontoret för Dynäs AB och många anställda blev uppsagda. Det gick allt sämre för både fabriken och sågverket. Det ansågs direkt avgörande att investera i en ny och större pappersmaskin, som innebar att man också fick bygga en helt ny maskinhall. Det krävde i sin tur att fabriksområdet utökades och att både järnvägen och landsvägen fick flyttas.
PM6 startades våren 1969 och gjorde Dynäsfabriken till en av världens största tillverkare av kraftpapper. 50 personer anställdes ungefär samtidigt.
För Ncb var de tunga åren ingalunda förbi.
Våren 1978 undvek bolaget konkurs genom att riksdagen beviljade ett lån på 400 miljoner kronor. Staten blev aktieägare i bolaget, flera fabriker lades ned och hotet vilade tungt även över Dynäs. Men ur krisen kom någonting gott för Dynäsfabriken. En kostnadseffektivare produktion i kombination med en gynnsam prisutveckling på säckpapper fick till följd att fabrikens resultat kraftigt förbättrades.
En ny sodapanna togs i bruk den 10 oktober 1985 till en kostnad av 150 miljoner kronor och PM 6 fick en ny rullmaskin.
Den 5 juli 1989 utbröt en brand i barktrumman som totalförstörde all el-drift, transportörer etc. Fabriken stod stilla under 14 dagar och skadorna kostade cirka 22 miljoner kronor att reparera. Bland annat fick man dra 15 000 meter ny kabel.
Lika kostsamt blev inte raset på vedgården – som inträffade ett år innan branden – då marktrycket blev för stort på den sluttande berggrunden och leran som låg ovanpå den. Marken gav vika och en cirka hundra meter lång och 50 meter bred spricka uppstod. Massor av lagrat timmer rasade ut i Ångermanälven.
Den som är intresserad av att veta mer om de första 80 åren av papperstillverkning i Dynäs, ska läsa boken ”Wäija sulfatfabrik och pappersbruk”. Den är skriven av Jan Ringström och utgavs av AssiDomän 1998. Ringström var fabrikschef åren 1980-89.
AssiDomän övertog fabriken från Ncb under 1994 och gjorde de kommande fyra åren flera viktiga investeringar för sammanlagt cirka 600 miljoner kronor. Bland annat installerades en ny massatvätt, ett nytt pressparti på PM6 och en femte kokare. Det byggdes även ett nytt och modernare laboratorium och en ny matsal. Dessutom gjordes ett flertal åtgärder som inverkade positivt på både effektiviteten och miljön och som var mycket betydelsefulla för att stärka verksamhetens konkurrenskraft och trygga den fortsatta driften på fabriken.
Sedan följde ett par år av avvaktande hållning från koncernen där driften i stort sett pågick utan större förändringar.
Alldeles efter millennieskiftet år 2000 såldes fabriken till den internationella koncernen Frantschach Pulp & Paper som 2004 blev Mondi Packaging och under 2007 introducerades både på den sydafrikanska börsen och Londonbörsen.
Med Frantschach/Mondi fick fabriken en ägare som hade tydligt fokus på ökad produktivitet och tillväxt. Perioden efter den väldigt viktiga och stora investeringen 2004 i form av en ny indunstning, följdes av stora insatser för produktivitetsförbättringar och kostnadseffektiviseringar. 2006 togs beslut om att bygga en ny turbin vilket var strategiskt viktigt och kanske en av de lönsammaste investeringarna på senare år. Den innebar att fabriken kunde få ned energikostnaderna markant och öka sin lönsamhet. Självförsörjandegraden på el ökade från 20 till 43 procent tack vare den nya turbinen och ledde även till att fabriken kunde skaffa sig större intäkter vid försäljning av s k el-certifikat.
Detta var inte minst betydelsefullt när den globala finanskrisen slog till i stort sett över en natt vid årsskiftet 2008/09 och drastiskt förändrade förutsättningarna för många branscher. Även den Mondi Dynäs är verksamt inom.
Orderingången sjönk och PM5 stod i perioder helt stilla. Under 2009 diskuterades att ta PM5 ur drift och det lades varsel på personal. Den svaga kursen på kronan gjorde att produkterna ändå var attraktiva för de utländska kunderna. Hårt och framgångsrikt arbete av säljavdelningen, gjorde också att varslen kunde flyttas fram och slutligen avföras. Trenden vände uppåt igen.
2010/2011 skedde en omfattande organisk tillväxt, produktionen vässades betydligt och fabriksledningen i samarbete med personalen kände stark framtidstro och satte upp höga mål för de kommande åren. Hela verksamheten genomsyrades av stort engagemang och driv. Stoltheten över att jobba på Mondi Dynäs nådde nya höjder och under den här tiden beslöts också att återföra underhållsansvaret till egen personal.
Mondi som koncern visade sitt förtroende för Dynäs när resultaten successivt blev allt bättre, genom att förklara att den bedömde potentialen som god för fabriken och godkände nya investeringar. De största gjordes under 2013/14 när flera hundra miljoner kronor satsades på bland annat en ny mesaugn, nya drifter på PM6 och en uppgradering av både sodapannan och turbinen.
Vid 100-årsjubiléet 2015 var Mondi Dynäs en fabrik som presterade bra resultat och där säkerhetsarbetet är omfattande, personalengagemanget stort och utvecklingsmöjligheterna goda.
På fabriken jobbade 2015 cirka 300 medarbetare vilket gjorde – och gör – Mondi Dynäs till en av Kramfors kommuns största privata arbetsgivare.
Mondi Dynäs omsättning motsvarade för tre år sedan cirka 3 procent av totalen för hela Mondi-koncernen, som har sitt huvudkontor i Wien, och vid den tidpunkten hade 109 anläggningar i 31 länder och sammanlagt cirka 26 000 medarbetare.
