Sommaren 1950 startade Greta och Olle Wallinder bygget av Dockstabaren. Då gick riksvägen genom samhället.
1970 flyttade verksamheten till sin nuvarande plats, ett stenkast från E4:an.
I år fyller Dockstabaren jämnt. Både 70 o c h 50 år, alltså.
När Greta och Olle öppnade Dockstabaren var det inte med en vision om att det skulle bli någonting så stort och långlivat som det blivit.
Men snart hittade allt fler till tradarfiket och ryktet spred sig om den goda maten och den gemytliga stämningen.
Ett stopp i Docksta blev mer eller mindre ett måste för chaufförerna på väg norr– eller söderut.
Då vägen drogs om utanför centrum, bestämde sig paret Wallinder för att satsa på en ny och större restaurang vid norra infarten och den blev ännu populärare än den gamla.
Nu fick man också mer privatbilister som kunder.
Särskilt sedan man kompletterat med en bensinstation och fått en betydligt större parkering än inne i byn.
– Vi har haft ett gott renommé genom åren och det försöker vi vårda, säger Jan–Åke Wallinder, son till grundarna som började jobba i företaget i början av 80–talet och sedermera tog över det från sina föräldrar.
Han har samlat på sig många minnen genom åren.
En hel del rätt dråpliga.
– Lasse Brandeby kom en gång in på väg hem efter ett gig i Umeå och var på ett sådant festhumör att han gjorde en spontan Kurt Olsson–show med extra allt, mitt bland alla gäster.
En norsk lastbilschaufför som varit med tävlingen Världens starkaste man, visade sina krafter på parkeringen genom att utan hjälpmedel ta i en personbil på ena sidan och tippa upp den på två hjul.
Sångaren Alf Robertson serverade mat till hela sitt band och gick omkring och pratade med alla andra gäster i restaurangen.
Låtskrivaren Ted Ström gjorde i sin tur ett besök som sedermera utmynnade i en textrad i hans mest kända låt Vintersaga:
”Ett tradarfik i Docksta i motorvägens skugga…”
Jerry Williams, som sedermera fick en hit med just Vintersaga, blev en annan gång hjälpt på Dockstabaren när han snabbt behövde nya skosnören.
Den som troligen ätit m e s t vid ett och samma tillfälle, är diskuskastaren Ricky Bruch.
– Han åt sex stora tekakor med pålägg och drack tre liter mjölk till, skrattar Jan–Åke.
Förr var Dockstabaren öppet de flesta av dygnets timmar men på senare år har man skurit ned på öppettiderna.
– Det handlar förstås om lönsamhet och på ändrade vanor. Förr var de flesta kunderna långtradarchaufförer, men nu är det många av dem som kommer från utlandet och de har i regel med sig egen matsäck.
– Idag står yrkeschaufförerna bara för en mindre del av omsättningen. Däremot har vi många stammisar, bland annat pensionärer som kommer hit flera gånger i veckan för att äta vår husmanskost, säger Jan–Åke.
Stuvade makaroner med falukorv, köttbullar med potatis och gräddsås samt gräddstuvad lever är några av klassikerna på menyn.
Liksom Specialare; en tekaka med falukorv och stekt ägg.
Själva beställningsmenyn är en klassiker i sig: en tavla med tryckknappar vid kassan.
En sådan ser man ytterst sällan numera.
Jan–Åke Wallinder säger att han har som ambition att fortsätta köra Dockstabaren många år till, men att fastigheten med hotellrum, lägenhet på övervåningen, stugor med rum och en pool inne i byn där allt en gång började är till salu.
För ett antal år sedan byggdes en övervåning på Dockstabaren, men den är inte utnyttjad.
– Jag hade några idéer för den men, ja, det blev inte som jag tänkt mig. Nu kan jag tänka mig att hyra ut lokalerna till andra verksamheter.
Det är också Dockstabaren som äger bensinstationen och Time–butiken i samma fastighet, liksom Truck Tank–stationen på andra sidan vägen som Statoil hyr.
Sammanlagt har Jan–Åke tolv anställda.
Jan–Åkes mamma Greta, som var med om att starta Dockstabaren, lever fortfarande.
– Hon är över 90 år men förhållandevis pigg och hon frågar ofta hur det går. Hon tycker att det är roligt att Dockstabaren finns kvar, säger han.
Och nog är det det.
70– och 50–årsjubilerande Dockstabaren är närmast legendarisk.
