Skrivbordet är bohemiskt stökigt, alldeles omedvetet. Den elektriska skrivmaskinen är påslagen, redo att tas i bruk. Överallt anteckningar och lappar med idéer. På väggen sitter fotografierna av John, Paul, George och Ringo. The Beatles är fortfarande nummer ett hos den mycket musikintresserade unge mannen, men ska snart passeras i popularitet av Rolling Stones.
Året är 1982.
Pojken på bilden ska fylla 14 år om en vecka.
Håret är okammat, lockarna är överallt och blicken är koncentrerad som vore han fundersam över en formulering.
Han har gjort egna tidningar hemma i Mjällom sedan flera år tillbaka, först handskrivna i ett exemplar, sedan maskinskrivna och stencilerade i 10-20 exemplar och nu har de börjat kopieras i 30-40 exemplar. Pojken fick sin första skrivmaskin av sin pappa 1978 och sedan dess har det mesta kretsat kring skrivande. Han har fått sina första artiklar publicerade i lokaltidningen Nya Norrland och inombords har han bestämt sig för att inte gå på gymnasiet efter grundskolan utan till varje pris börja jobba som journalist direkt efter högstadiet – men det känner ingen annan än han själv till ännu.
Pojken på bilden är jag.
Jag visste mycket lite om livet men jag var besjälad av det mål jag satt upp. Jag bar på en dröm och den skulle förverkligas. Det fanns inget som skulle kunna hindra mig. Jag var mycket blyg men blygheten fick stryka på foten för drivkraften att bli Skrivare.
Bilden togs av Nya Norrlands fotograf Arne Henriksson när han och journalisten Ture Lidbom från Kramfors åkt ut till Mjällom för att göra ett reportage om den unge pojken som skrev och bar ut sina egna tidningar. Lyckligtvis, för dem, hade den unge pojken skolkat denna eftermiddag och fanns hemma när de kom.
Senare kom pojken, som porträtterades på mittuppslaget i lördagstidningen, att önska att reportaget aldrig hade gjorts, enär den uppmärksamhet som det skapade på skolan och i Mjällom blott och enbart kändes pinsam…
Jag mådde inte så bra de där åren. Jag ville bort ifrån skolan, jag ville dit där tidningar gjordes, jag ville lämna hemorten, jag ville börja om från noll där ingen kände mig.
Drygt två år senare, på hösten 1984, flyttade jag till Härnösand, fick ett vikariat som sportredigerare på Dagbladet, sedan ungdomsplats på Nya Norrlands sportredaktion, blev småningom fast anställd och vid nyss fyllda 19 utnämndes jag till sportchef.
Det var några av de bästa åren i mitt liv.
Det var år då den blyge pojken blommade ut, som präglades av jobb dygnets alla vakna timmar och där varje dag var ett nytt, underbart äventyr från morgonen till dess att tryckpressarna rullade igång efter midnatt på Tidningshuset.
Pojken visste dock inget om det där när Arne Henriksson tog bilden på honom i hans pojkrum, hans egen ”redaktion”.
Han visste inte mycket om varken livet i stort eller om journalisttillvaron. Han visste bara att han ville dit, där man gjorde tidningar.
Där fanns LIVET