Jag och sonen satt på O´Learys i Norrköping. Såg på ishockey, åt Buffalo Wings.
Dagen hade glidit över i kväll. Det var trivsamt. Idrott på TV, god mat, samvaro med sonen. Guldstund.
Bordet framför oss hade varit tomt en stund men nu hade två nya gäster satt sig ned vid det, en man och en kvinna i medelåldern.
Efter ett tag fick jag en så´n där speciell känsla i kroppen. Den där mannen, honom har jag träffat. Men det är länge sedan… vem är det… jo, nu vet jag: Thomas!
När jag i början av 1990-talet blev redaktör för magasinet Svensk Fotboll, etablerade jag ett nära samarbete med dåvarande AIK-tränarna Tommy Söderberg och Thomas Lyth. Det i sin tur ledde till att jag blev presenterad för en passionerad fotbollstränare i Norrköping. En man som fortfarande spelade själv, var stenhård på planen och hade smeknamnet ”Lien”. Tommy och Thomas var övertygande när de sa:
””Lien” kan du göra bra grejer med!”
Sagt och gjort. Jag ringde honom, stämde träff, åkte till Norrköping, käkade middag, pratade fotboll och idéer, tog några öl på kvällen och inledde ett samarbete som resulterade i många mycket bra artiklar om träning och spelarutveckling i Svensk Fotboll under många år.
Småningom stukades innehållet om, tidningen fick en delvis annan inriktning och jag och Thomas hade allt glesare kontakt. Tills den helt upphörde.
Nu, kanske över 20 år senare, såg jag honom igen vid bordet framför mig.
När jag berättade för sonen att jag kände den där mannen, sa han:
”Thomas Westerberg? Han jobbar på samma skola som mig.”
Världen krympte plötsligt ännu mer.
Jag reste mig, gick fram till bordet framför oss och lade armen på Thomas axel.
Han tittade upp, såg förvånat på mig någon sekund innan ansiktet sprack upp i ett stort leende.
”Fan, det är ju du!”
Lite småprat följde och ett löfte gavs om att ses och prata mer nästa gång jag är i Norrköping hos sonen och hans flickvän.
Händelser som den på O´Learys, när människor från dåtiden som legat en varmt om hjärtat dyker upp i nutiden, är inte alltför vanliga men de värmer mig varje gång.
”Olof, de där artiklarna vi gjorde, de var jävligt bra. Jag har alla tidningar sparade än” sa Thomas innan vi skildes åt.
Jag ska be att få titta på dem nästa gång vi träffas.
Mina egna tidningar, alla årgångar av Svensk Fotboll, inbundna, blev kvarlämnande i det hus jag sålde för ett antal år sedan.
Tyvärr.