Hon minns det som vore det i går, fastän det är många år sedan nu. Hur hon klev ur bilen i Pannsjö, och sa till kollegan i hemtjänsten: ”Här vill jag bo!” Och så blev det.
Britt–Marie Parviainen och maken Jokke bor i ett av de många gamla Per Albin-torpen i Pannsjö i Kramfors kommun.
– Det finns fler här på detta lilla område än någon annanstans i landet, säger hon.
När fastigheten blev till salu slog Britt–Marie till.
Jokke kom in i bilden senare och detta tack vara jakten, som varit Britt–Maries största fritidsintresse sedan över 40 år.
– Några kolleger i jaktlaget sa att de visste om en kille som ville vara med. ”Duger han nåt till då?” sa jag, lite skeptiskt.
– Sedan blev det så att han och de andra i jaktlaget kom hem till mig och då fattade jag och Jokke tycke för varandra.
Jokke driver eget företag och Britt–Marie är kommunens enda anhörigstödjare.
– Jag har nästan alltid jobbat inom vården men aldrig haft ett jobb som känts så inspirerande och viktigt som det här. Jag får hjälpa anhöriga till sjuka varje dag, mest anhöriga till dem som blivit dementa.
– Det är gott att kunna underlätta vardagen för människor och hjälpa dem i deras situation. Men jag är ensam och skulle vilja hjälpa ännu fler. Min förhoppning är att fler ska höra av sig, för behovet av insatser är stort. Många vet inte om att jag finns, säger Britt–Marie.
Hon har varit anhörigstödjare i fem år och har mycket nytta av åren inom äldreomsorgen, där hon byggde upp ett stort kontaktnät.
– Att möta människor ger mig så mycket. Och jag möter dem också som en medmänniska och som ett stöd, som enbart vill deras bästa. Inget samtal eller möte dokumenteras.
Britt–Marie jobbar deltid.
Kroppen for illa av en bilolycka för ett antal år sedan.
– Jag fick en whiplash–skada som gör att jag orkar mindre, lider av smärta och är mer begränsad. Men jag är trots allt glad för allt jag har, en underbar familj och ett yrke jag tycke om och ett hem på den plats jag älskar.
– Det är inte alla förunnade, säger hon och ler varmt.
FOTNOT: På 1930-talet byggdes runt om i vårt land, men framförallt i Norrland, vad som kom att döpas till Per Albin-torp. Det var statligt subventionerade små hus, ofta med en liten lagård, som var tänkta för arbetarfamiljer som flyttade till norra Sverige för jobba i den expanderande skogs- och gruvindustrin. Ofta var det säsongsarbetare som en del av året jobbade i skogen och en annan på den egna gården. Källa: Skånska Dagbladet.