Vägen från hemmet till idrottsplatsen Nordvallen cirka 1,5 km bort.
När jag var liten, när jag började cykla på den till träningar eller för att skjuta bollar själv mot målet i timme i efter timme, minns jag den som mycket längre än den faktiskt är. När jag tog höger vid fyrvägskorsningen vid dåvarande Konsum och trampade bort mot Snåret upplevde jag alltid backen upp mot Pelle Nordlöfs ladugård som ganska brant och mycket krävande.
När jag står nedanför den i dag framstår den som en liten knix.
I ett barns ögon är mycket annorlunda, jämfört med en vuxens.
Det gör att minnena man bär på, många av dem ger en bild som inte stämmer med en vuxen mans verklighet.
För ett antal år sedan insåg jag verkligen hur stora skillnader det kan vara mellan barndomens minnen och hur det faktiskt förhåller sig.
Vi var på nyårssemester i fjällen, i Hemavan.
Det slog mig en dag att här hade jag varit förr och då åkte vi fem personer i pappas blå folkvagn in i Norge en liten sväng, till Mo i Rana och en tur förbi ett mäktigt och högt beläget ställe som heter Korgen och därifrån man har en magnifik utsikt över fjällen och naturen och sedan tillbaka igen.
Som jag mindes det handlade det om sex, sju, kanske åtta mil.
En lämplig eftermiddagsutflykt.
Vi stuvade därför in oss sju personer i den hyrda minibussen och jag styrde i lätt snöfall och 30 graders kyla mot Norge.
Åtta timmar senare var vi tillbaka.
Den färd jag minns som en liten tripp var i själva verket 35 mil. Och då tog vi ändå en genväg på en oplogad och smått ofarbar väg över fjället till Joesjö när vi skulle tillbaka.
Den vuxne man jag blivit var djupt fascinerad över hur den lille pojke jag var kunde ha uppfattat färden på 1970-talets mitt som så kort.
Men så där är det med mycket av det jag minns från förr.
Det jag kommer ihåg är inte alltid som det egentligen var.
Varken backen upp mot Pelle Nordlöfs ladugård hemma i Mjällom eller vägen från Hemavan in till Mo i Rana via Korgen och tillbaka.
Och mycket annat också för den delen.