Jag förundras ofta över hur somligt är. Har blivit. Hur prioriteringar har förändrats.
Ta bara detta med lokaljournalistik.
Tidigare var det viktigt med bred bevakning. Smått som stort skulle med i spalterna. Tidningarnas närvaro i städer liksom i mindre samhällen ansågs självklar. Och där inte tidningarnas egna anställda kunde fixa bevakningen, fanns det frilansare som täckte upp.
När jag växte upp i lilla Mjällom på 1970- och -80-talet fanns det två frilansare. En för Västernorrlands Allehanda, en för Nya Norrland. Sedan började även jag frilansa för Nya Norrland. Och Mjällom var inte unikt. Det fanns frilansare i flera byar. Vilket gjorde att lokaltidningarna verkligen v a r lokaltidningar.
I dag är frilansarna få och de anställda journalisterna likaså.
Det är då jag funderar över tidningarnas prioriteringar.
När de samlade resurserna är så begränsade, varför läggs inte mer av dem på att spegla lokalsamhället? I stället för att skicka ut reportrar för att ta mingelbilder på restaurangevent, vecka ut och vecka in?
Givetvis handlar det om att detta ”säljer bättre”. Men i längden är det förödande, både för lokaljournalistiken och för demokratin.
När tidningarna överger landsbygden, uppstår ett utanförskap som är sorgesamt.
Jag noterar även att det som förr skedde hela tiden – att tidningarna träffade och skrev om folk på små orter – numera anses som någonting nästan märkvärdigt.
När Tidningen Ångermanland låter en av sina duktigaste journalister åka ut till byar och skildra livet där, lanseras det som journalistik som går utanför ramarna.
Så kan det vara, när året är 2024.