Den 8 juli i år höll jag Talet vid stenen i Tjäll, Multrå, för Pelle Molin-sällskapet. Ett mycket hedrande uppdrag.
Det här är talet i sin helhet:
Det är en lördagkväll, hösten 2015.
Jag sitter i min fåtölj i den lägenhet som jag nyss flyttat in i.
Jag är trött, nött och mentalt nedkörd.
Jag är mitt i en separation som jag inte har sett komma, är tömd på energi, skavd och sårad av sådant som hänt på vägen och tyngd av en synnerligen komplicerad relation till en närstående.
Jag är nedbruten av att under årtionden ha pressat mig själv till att prestera bortom det sunda och förnuftiga. För att göra det har jag periodvis tagit hjälp av tvivelaktiga substanser och understundom bedövat mig själv för att få bruset i skallen att dämpas.
Jag har kommit till en punkt där det är, och har varit, för mycket av för mycket.
Jag har fallit fritt ner i ett mörker, landat någonstans där jag inte kan se ljuset och resignerat.
Detta trots att det finns så mycket som jag borde kunna glädjas åt: min son, mina vänner, mina intressen, jobbet.
Jag är en spillra som inte ser mig själv ha ett värde för någon, allra minst mig själv.
Jag känner mig som en belastning för allt och alla och vad finns det då som håller mig kvar?
Jag sitter i min fåtölj den här lördagskvällen och efter att undermedvetet ha tänkt på en utväg ur allting de senaste månaderna, har bilden klarnat och beslutet fattats. Jag vill inte finnas till längre och jag vet hur jag ska få det att ske.
I morgon ska jag ta steget från allt detta och jag somnar märkvärdigt lugn den här natten av den vetskapen.
Jag är född i Mjällom, Nordingrå, i april 1968.
På 1970–talet när jag växte upp präglades orten av alla skofabriker. Nordlanders, Norlins, Klea, Skokompaniet och några till. På andra halvan av detta årtionde ökade skoimporten från låglöneländer som på bara några år fick de flesta, svenska skofabriker att drastiskt dra ned på produktionen eller helt sonika stänga. Så skedde också i Mjällom.
I Mjällom fanns också tunnbrödsfabriken, som 1977 flyttade till Ullånger. Här fanns Gerdins stansknivsfabrik, en låg– och mellanstadieskola, två livsmedelsbutiker, en bensinmack, hockeyrink, två bönhus, konvalescenthem, en tennsmed, Nordvallens idrottsplats, Musikhuset – där eldsjälen Lars–Göran Norlander lärde unga och gamla att spela instrument tillsammans – och Mjälloms hotell, känt för sitt smörgåsbord på en bädd av is.
Mjällom var en på många sätt idyllisk plats att växa upp på. Det var tryggt och stabilt, man kände de flesta och fick roa sig så gott man kunde. Och roa mig kunde jag.
Det här var en tid då det bara fanns två kanaler på TV, inga hemdatorer, inget internet, inga smartphones, telefonen var av bakelit och satt fast i en sladd i ett vägguttag. Jag hade massor att göra och en fantasi som var enorm. Jag spelade fotboll, cyklade, lekte cowboys och indianer och hittade på egna lekar och sporter.
De flesta i min ålder ville, som jag minns det, bli polis eller brandman, såg det som naturligt att kanske börja på Gerdins efter skolan eller flytta till en stad, helst Stockholm, och se och uppleva någonting helt annat.
Någon vill bli fiskare, och blev också det.
Jag, jag ville bli journalist.
Och hur det kom sig tror jag så här i efterhand mest berodde på två saker; tillgången på böcker och tv–programmet Fem myror är fler än fyra elefanter.
Vi hade det inte så fett när vi flyttade till huset på Ringvägen när jag var tre år gammal. Det fanns inte möbler i alla rum på övervåningen till exempel. Men det fanns böcker.
Mamma och pappa prenumererade på Bra Böckers bokpaket. Med dem kom både romaner, fotoböcker, faktaböcker och lexikon. Eftersom jag lärde mig att läsa, skriva och räkna tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter, och detta redan innan jag började i första klass, valde jag ofta böcker ur bokhyllan som jag ivrigt läste.
En av dem var Expressen–journalisten Ulf Nilsons ”Utrikeskorrespondent”. Och när jag läst den – då var jag nio år – hade jag det klart för mig; jag skulle bli journalist.
Någonting annat fanns inte.
Pappa kom över en gammal skrivmaskin som jag fick och på den började jag skriva.
Jag skrev, skrev och skrev. Jag gjorde egna tidningar och postade så småningom en artikel om en lokal konstnär till Nya Norrland. Tidningen skickade en reporter och fotograf till Mjällom som gjorde ett reportage om mig. Kort därefter blev min artikel publicerad i lokaltidningen.
Detta fick min drivkraft att bli journalist att växa sig ännu starkare.
På hösten när jag fyllt 16 år och avstått från att gå på gymnasiet, fick jag mitt första jobb på Tidningshuset i Härnösand. Där producerades både Nya Norrland och sundsvallstidningen Dagbladet.
När jag var 19 år utsågs jag till sportchef på Nya Norrland, 22 år gammal började jag på ett förlag som gjorde sportmagasin och böcker, 1998 startade jag en egen firma och efter 39 år i tidningsbranschen skriver jag fortfarande.
Det här är det enda jag kan och det enda jag v i l l jobba med.
Jag har med åren även skrivit ett tiotal böcker och sedan ett par år tillbaka är jag dessutom kommunikatör på Kramfors kommuns samhällsavdelning.
Jag är en sån som älskar att lyssna på människor, skriva om dem och få kunskaper på köpet. Alla möten med människor har bland annat lärt mig att olikheter är berikande, att en offentlig person bara är en vanlig människa, att en text kan betyda olika mycket men göra skillnad, ibland stor skillnad.
Jag har även insett att man inte ska ta sig själv på för stort allvar och att det är enastående skönt att låta det skrivna stå för sig självt.
Det är söndag på hösten 2015, dagen efter lördagskvällen då mycket har klarnat i mitt huvud.
Jag känner mig beslutsam och behagligare till mods än jag gjort på länge.
Nu har jag ju lösningen att luta mig mot.
Snart ska jag få komma till ro.
Samtidigt som jag tänker på det, ser jag ett anteckningsblock bredvid datorn.
”Fan!”, säger jag högt för mig själv, ”jag har ju lovat att lämna alla texter till Hotell Höga Kustens kommande magasin i morgon. Mats – ägaren – kommer att bli väldigt besviken på mig om jag inte gör det…”
Så, jag skjuter undan det stora målet för dagen – slutpunkten för livet, om man så vill – och låter plikten råda. Som så många gånger förr.
Jag skriver och skapar, det tar hela dagen och kvällen och en bit in på natten och när jag är klar är jag så trött att jag inte ens behöver något piller för att kunna somna.
Jag stupar i säng utmattad, inställd på att det jag bestämt mig för att göra får göras i morgon i stället.
Det finns några få gemensamma nämnare mellan mig och Pelle Molin:
Han föddes vid Ångermanälven och jag bor mitt i den, på Svanö. Och så har vi journalistiken och skrivandet.
Pelle började sin yrkesbana som journalist, på Hernösandsposten, innan ödet och hans personlighet förde honom på andra vägar och fick honom att hitta andra uttryckssätt.
Pelle Molin var, det har jag läst mig till, lika egensinnig som han var konstnärligt begåvad.
Jag är svårt förtjust i en sådan kombination.
Att gå på led, sitta vackert, göra enbart det man blir tillsagd att göra, tycks ha passat Pelle Molin illa.
Jag förstår honom. Jag är inte heller så tilltalad av det.
Flera av de personer som på olika sätt har inspirerat mig mest har varit den typen av människor. Krumelurer som gått sina egna vägar.
En av dem var Rolf Tourd, mannen som lade grunden till Teater Västernorrland och startade Svanö Närradio – en av Sveriges första närradiostationer. Rolf spelade teater, filmade, var clown och feminist i en tid då få män ens kunde stava till ordet. Han värnade om barns rättigheter, ömmade för de utsatta och de orättvist behandlade och fortsatte att göra det ända fram till sin död.
Rolf och hans livskamrat Marie–Anne Condé bodde i Strömnäs men hade under många år sin konstnärliga bas på Svanögården, som låg på en plats några hundra meter från min egen bostad.
Jag tänker ofta på Rolf, som jag aldrig träffade men som jag tagit intryck av.
1987 stod Rolf Tourd för övrigt där jag står nu och talade vid stenen här i Multrå.
Eftersom jag är född i Nordingrå är jag också glad för att konstnären Thage Nordholm – som var verksam i Nordingrå under så många år – gjorde bilder till Pelle Molins klassiska ”Ådalens Poesi.”
Jag har själv alltid bott alldeles intill eller i närheten av vatten. Ofta vid havet. Jag trivs bäst där, och gärna där det är stilla, där jag får vara ifred men ändå ha människor omkring mig. Där jag kan sova med öppet fönster under sommarhalvåret och bara höra tystnadens ljud; fågelsången och vindens spel i trädens löv.
Det finns sannerligen någonting helande i det.
Det är måndag på hösten 2015.
Dagen för Olof Wigren att gå vidare.
Lämna allt och få sova för gott.
Men, när jag vaknar på morgonen är det som att beslutsamheten från helgen och dagen innan inte är lika stark längre.
Någonting får mig att vackla i min övertygelse och som jag minns det är det tanken på min son som är det främsta skälet till det.
Jag äter frukost, funderar länge och kommer till slut fram till att jag ska ringa min läkare på företagshälsovården.
Han är i tjänst, jag får tala med honom och han bokar in en tid redan samma dag.
Vi sitter länge på hans rum, jag berättar, han lyssnar och läkaren förklarar att jag har drabbats av en djup utmattningsdepression med suicidalt beteende.
Läkaren har följt mig länge. Han känner till min historia hyggligt väl.
”En sån som du”, säger han, ”går inte in i väggen. Du springer in i den och kommer nästan ut på andra sidan innan du reagerar och då är det en lång väg tillbaka.”
Jag får stark, antidepressiv medicin utskriven och tid hos psykolog. Läkaren vill sjukskriva mig helt, men jag vägrar med hänvisning till att om jag inte får jobba kommer mitt tillstånd att bli ännu värre.
Vi enas om halvtidssjukskrivning.
Jag går hem och tar min första dos av medicinen.
Läkaren ringer på morgnarna de kommande veckorna och frågar hur det är med mig.
Ibland kommer jag inte upp ur sängen, jag kämpar med mina skrivande uppdrag, jag blir likgiltig av medicinen men samtidigt lugnare.
Stormarna i min själ stillas.
Jag kommer slutligen över min separation. Allt annat finns kvar där att kämpa med, men jag lever, jag går framåt, om än långsamt. Ibland, ofta, snubblar jag, men jag faller inte och jag börjar så sakteliga att se ljuset igen.
Efter ett år slutar jag med medicinen, börjar jobba heltid igen, känner mig inte hel och stark men tillräckligt rustad för att växla upp och det kommer in fina inslag i mitt liv som gör allt lite lättare.
Precis som att mamma och pappas prenumeration på Bra Böckers bokpaket påverkade mig till att jobba med det jag har jobbat med i hela mitt vuxna liv, är jag övertygad om att tillgången på olika saker – vad det än är, och på gott och på ont – har stor inverkan på en människa.
Förutom böckerna i mitt barndomshem fanns där också en enkel stereoanläggning och ett antal vinylskivor. Louis Armstrong, Acker Bilk, Jim Reeves, Pat Boone, dansbandsskivor.
Jag lyssnade, fascinerades av musiken, sparade pengar och köpte egna skivor – Beatles, Rolling Stones, Tom Petty – och precis som skrivandet och läsandet är en stor del av mig har musiken alltid varit det. Det intresset föddes också i hemmet.
Tillgång kan också vara en fråga om demokrati, om allas lika värde.
Tillgång på journalistik, på tidningar med tillräckligt många journalister för att kunna spegla och skildra alla delar av samhället och vardagen i alla delar av en kommun.
Tillgång på folkbildning, tillgång på alla former av kultur.
Tillgång på nära vård, på god samhällsservice och det alldeles oavsett vart du bor.
När tillgången på sådant stryps och när det på riksdagsnivå finns partier som verkar m o t välfärdssamhället, som vill begränsa utbudet av kultur, skära ned på anslagen till museer, folkhögskolor, studieförbund och public service… då blir jag till lika delar oroad och förbannad.
Sådan politik leder till ökat utanförskap och drabbar många hårt.
Vi får inte låta det fortsätta ske.
Och det är faktiskt vi som kan avgöra det.
”Folket byggde landet, folket är det enda som kan det, det kommer underifrån när den dagen är här, om folket vill så bygger folket landet” sjunger Ulf Lundell.
Jag vill tro att det även i dessa dagar, i denna tid, är på det viset. Och då är det vår förbannade skyldighet att se till att det också görs!
Det är den 8 juli 2023.
Snart åtta år sedan den där hösten då jag ville sätta punkt för mitt liv.
Det har inte varit helt igenom problemfria år i rent känslomässig mening.
Kriget i Ukraina, dystra tankar på klimatet och plötsliga dödsfall har stundtals fått mig att knäa.
Flera av mina bästa vänner, som jag kunnat prata med allt om och som gav mig mycket stöd och värme, har gått bort de senaste åren.
Jag saknar dem oerhört mycket.
Men jag har mitt skrivande, jag har musiken, jag har läsandet, jag har någon som jag älskar, jag har goda vänner kvar, jag har en son som gör mig stolt och jag har framför allt blivit farfar.
När jag tittar på mitt barnbarn, när vi är med varandra, känner jag en lycka som jag aldrig känt tidigare.
För mig har det aldrig varit skrivandet som fått mig att må dåligt.
Skrivandet har varit en väg igenom och ur de tunga perioderna.
Skrivandet har varit en tröst, ett stöd och en välsignelse i mitt liv.
Skrivandet och musiken har alltid varit två av mina trognaste, mest värdefulla och viktigaste följeslagare.
Och om jag har förstått det rätt, hade skrivandet en liknande roll även i Pelle Molins liv.
Det är intressant att fundera över hur mycket mer som Pelle Molin hade kunnat uträtta om han inte dött redan vid 31 års ålder.
Och då tänker jag främst på allt det han hade kunnat skildra som journalist.
Jag vill avsluta mitt tal vid stenen med det som Kristian Gidlund avslutade sitt Sommar i P1 med den 30 juni 2013, samma år som cancern besegrade honom.
Det finns så mycket som är klokt och giltigt i dessa hans ord:
”Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden.
Därför ser jag det ännu tydligare nu:
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej.
Våga säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.”