Hårte är ett fiskeläge, en idyll, i norra Hälsingland.
Här bor sedan ett antal år kemiteknikern och saltören Staffan Berg, som är den ende i landet som lägger in surströmming i matolja (!).
Men han är också riksspelman på enradigt durspel.
Det var Staffans farfar som skaffade en stuga i Hårte, Jättendal, redan på 1940–talet.
– Många av mina bästa somrar som ung grabb upplevde jag här ute och fram till 2020 bodde jag här permanent, säger Staffan, som nu gått från särbo till sambo.
Till Iggesund Paperboard, ägt av Holmen, är det bara några mil från Hårte. Där har Staffan jobbat som kemitekniker i många år.
– Min yrkeskunskap har jag haft en del nytta av när jag provat mig fram som saltör. I båda fallen är det viktigt att förstå särskilda måttenheter och mängder vätska angivna i speciella termer, för ett lyckat resultat.
– Surströmming, säger Staffan, är mycket en fråga om kemi. Sedan får man använda känslan för att göra det där lilla extra.
Surströmming smakade han för första gången som 20–åring och sedan han blev bofast på Hälsingekusten utvecklade han steg för steg intresset för att lägga in sin egen surströmming.
Själv har han, med stor tillfredsställelse, ätit surströmming som är långt mer än tio år gammal.
– Jag har en burk Röda UIven från 1993 som jag förvarat i idealisk temperatur. Den ska jag avnjuta någon gång framöver och jag är rätt övertygad om att den kommer att vara delikat.
Hårte–fjerdens suring, som är Staffans eget märke, tillverkas i ungefär 100–200 burkar om året.
En del av dem innehåller surströmming inlagd i matolja.
– Det är ett sätt att ge strömmingen en behaglig sälta och en ännu unikare smak. Personligen tycker jag allra bäst om suring inlagd i olja men det brukar vara ungefär femtio–femtio vad folk anser är bäst.
Riksspelman 2009
Staffan Berg är en man med många intressen och lika målmedveten som envis.
Han blev riksspelman på enradigt durspel 2009 – det tog sju försök innan han fick bukt med sin rampfeber – och blev därmed den sjätte riksspelmannen i anrika Nordanstigs spelmanslag. Det finns för närvarande endast cirka tio riksspelmän på enradigt durspel.
– Musiken är viktig för mig. Jag spelar även fiol och att spela tillsammans med äldre och yngre är väldigt berikande, säger han.
Men vi tar det grundligt, genom att börja med Staffans farfar John Berg (1903–1951). Där hittar vi nämligen hans rötter i dragspelsmusiken.
– Farfar var bruksinspektor på Forsbacka järnbruk, mitt emellan Gävle och Sandviken. Han spelade fiol på ett instrument som han ärvt men han spelade också durspel.
– Min pappa Erik, som gick bort 2015, började som liten grabb med det durspel som fanns i hemmet men gick efter några år över till ett kromatiskt dragspel. Det förblev hans huvudinstrument hela livet vid sidan av piano, durspel, munspel med mera. Allt som det gick att få fram musik på.
Började på fiol
Pappa Eriks yrkesbana var som mellanstadielärare i Karlskoga där Staffan också växte upp.
– Pappa spelade många sorters musik, från jazz till schlager och folkmusik. Han spelade mycket med ortens spelmän men även med storspelmän som bland andra Sören Rydgren och Björn Ståbi.
Staffan är själv alltså medlem i Nordanstigs Spelmanslag.
– Jag började där på fiolen men har även lyckats få in mina enradiga durspel i de låtar som passar, framför allt till dans.
– När jag som nioåring började i Karlskogas kommunala musikskola var det naturligt – med viss påverkan från pappa – att jag fick lära mig spela på farfars fiol. Musikskolan gav en mycket god grund men en viktig bit saknades när man spelade ett ”melodi-instrument”; harmoniläran och gehörsspelet.
Efter studenten och flytt till högre studier började Staffan Berg spela med Jättendals folkmusiker.
– Det blev en kalldusch. Allt gick inte från noter! Jag hörde att något hände, musiken bytte ackord!
För att få in lite harmonilära ”lånade” han det gamla durspelet av pappa.
Tog sju år att bli riksspelman
Ett durspel är i princip ett munspel med bälg. Ett tvåradigt är som två munspel i olika tonarter.
– Jag fick ovetande in bälgvändningarna i ryggmärgen, där de hör hemma, genom att traggla ”Johan på Snippen” två veckor i sträck. Det var, till skillnad från Nils Fläckes fina durspelslära, på innerraden (C-dur) jag började. När jag några år senare fick mitt första enradiga durspel var detta till stor hjälp. Nu spelar jag sällan på tvåradiga spel.
Fiolen är mångsidigare, med en durtonart och tre ackord lider man av moll-brist ibland. Då är det bra att ha två instrument.
– Men durspel är ett förträffligt instrument för dansspel. Det går att få till tydlig studs i schottistakten, att spela mjuka polskor är mer av en utmaning. Men det var på kombinationen jag fick mitt Zornmärke och blev riksspelman, berättar han.
Hur var resan till att bli riksspelman?
– Den inleddes 2002. Thomas von Wachenfeldt skulle spela upp i Vemdalen. Han hade inget körkort så jag lovade att vara chaufför. Thomas sa, ”Om du ändå är där så kan du väl spela upp du med!”. Jag tänkte att fiolspelmän finns det många, jag provar durspel. Resultatet blev att Thomas blev riksspelman (silvermärke) och jag fick ett bronsmärke! En kick men kanske inte helt rätt med min smala repertoar. Jag tränade på och försökte igen efter ett par år. Kom till Diplom efter brons, mellannivån som kändes som stolpe ut när man vill ha silver. Nerverna gjorde sitt så det tog flera försök innan jag kunde slappna av och göra mig själv rättvisa. Zornmärket fick jag i Karlstad 2009.
Är du en samlare av dragspel också?
– Njae, jo det får jag väl erkänna att jag är. Jag räknade till 24 stycken nyss. Dels de enradiga Hohner-spel som är mina bruksinstrument (sex–sju stycken i fyra tonarter), dels mina antika av Magdeburgtyp från cirka 1880 och fram till 1910, några tvåradiga och ett femradigt Dalapé från cirka 1915, renoverat till nära originalskick.
”Det finns två sorters dragspelare…”
I vilken miljö trivs du som allra bäst att spela?
– På en stol, gärna mitt på dansgolvet, med ett, eller 50, danspar som jag är i symbios med. Bara ett litet enradigt spel. Det är en adrenalinkick av stora mått!
Om du lyssnar på dragspelsmusik, vilka musiker väljer du helst?
– Jag anser att det finns två sorters dragspelare; de som lyssnar på andra och de som inte gör det, bara på sig själva.
Han ger ett exempel på vad han menar:
– Det är från när jag åkte på min första och hittills enda dragspelsstämma i Ransäter för några år sedan. Jag gick in på området på fredagseftermiddagen. Jag ljuger inte om jag säger att jag fick höra Wiggen spelad i F-dur på minst fem stora dragspel, över 30 gånger på några timmar. Öronen började klia! Jag åkte hem till Hälsingland igen den natten.
– Orsaken är att ett stort dragspel har ljudresurser men ljudet går rakt ut, inte upp till musikantens öron. Om man vill höra sig själv spelar man starkare, det blir en tävling. Tipset heter slokhatt, den leder ljudet in till öronen.
– Men de flesta dragspelarna lyssnar på sina medmusikanter, då är det ett fantastiskt uttrycksfullt instrument. Jag har spelat med, och lyssnat på många sådana. Det är mycket njutbart. Kombinationen dragspel och fiol ger sköna klanger. Här rekommenderar jag gruppen Lisas (Lisa Långbacka och Lisa Rydberg). Lyssna så förstår du vad jag menar.
FOTNOT: Detta reportage finns också i Dragspelsnytt nummer 3/2021. Den officiella tidningen för Sveriges Dragspelares Riksförbund. Gå in på denna sida och teckna dig för en prenumeration: