Lärarna avbröt skollektionerna, drog in TV:n på hjul och hela klassen bänkade sig under tystnad och spänning för att se Ingemar tävla. Det rådde Stenmarkfeber i Sverige under 70-talet.
Inte bara verksamheter på skolor avstannade när Tärnabygrabben tog sig nedför pisterna i alla de alpina orter, fascinerande ofta snabbare än sina konkurrenter. Det var likadant på arbetsplatser. När Ingemar tävlade stod Sverige stilla.
Det var med Ingemar Stenmark n ä s t a n som med Björn Borg; svenskarna satt i miljoner framför radio- och TV-apparaterna och följde Björn fantastiska spel i Wimbledon och Franska öppna mästerskapen.
Min far, jag minns det så tydligt, avbröt en släktmiddag en solig semesterdag, åkte hem i sin träbåt för att följa maratonfinalen i Wimbledon mellan Borg och servekanonen Roscoe Tanner. För att lyrisk och konstant leende åka tillbaka till släkten i sommarstugan utan TV när matchen var över.
Han hade upplevt lycka.
Stenmark och Borg fick oss att göra det år efter år. De föddes båda 1956. Precis som Thomas Wassberg, Frank Andersson och Linda Haglund.
En gyllene årgång.
Det här är en tidig hyllning till dem. Stjärnorna som vi aldrig glömmer.
Jag hade aldrig en likadan stickad luva som Ingemar Stenmark. Det var snudd på att vara lite utanför där jag växte upp. Många av mina kamrater hade en.
Precis som de flesta bara var tvungna att köpa skidor av märket Elan helt plötsligt, för att Stenmark tävlade på dem.
Vi sa ”Hä ba´r å åk” och jag fantiserade om att jag var den tystlåtne men rasande skicklige slalomåkaren från Västerbottens fjällvärld när jag åkte miniskidor i backen utanför huset.
Ingemar Stenmark trollband och imponerade.
Han var faktiskt så dominant att den dåvarande World Cup-diktatorn Serge Lang drev igenom regeländringar i poängräkningen som i princip gjorde det omöjligt för Ingemar att vinna varje år. Vilket han sannolikt gjort annars. 1976, -77 och –78 blev han totalsegrare innan Lang satte stopp för honom.
Vi lärde oss namnen på Thöni, Gros, bröderna Mahre, Krizaj, Hinterser och många fler ändå. Åkare som hade talang och vilja och inget hellre ville än att slå vår Ingemar i pisterna.
Nog lyckades de under stundom, men under sin karriär vann Ingemar Stenmark totalt 86 World Cup-segrar. En siffra som är fullkomligt sagolik. Den säger det mesta om hans suveränitet.
Ja, han vann förstås också titlar som OS-guld i slalom och storslalom 1980. VM-guld i slalom 1978 och 1982 och VM-guld i storslalom 1978.
Två gånger fick han Bragdguldet. Andra gången, 1978, delade han det för övrigt med Björn Borg.
De var och är två av de svenskar som är mest kända för folk i den övriga världen. Fenomen och starka personligheter på var sitt vis.
Jag skrev om Ingemars överlägsenhet nyss. Vill bara styrka den genom att påminna om den gången han slog närmaste man i en World Cup-tävling, slovenen Bojan Krizaj, med över fyra sekunder.
Fritt jämfört med ett resultat i fotboll skulle det väl motsvara någonstans 12-0. Och då i en match i högsta serien. Mellan ettan och tvåan.
Ingemar Stenmark var ett unikum. Tidernas störste alpine skidåkare, hävdar vi svenskar – och få säger emot i övriga världen.
Han vann sin första World Cup-tävling i klassiska Madonna di Campiglio 1974 och sin sista i amerikanska Aspen 15 år senare.
Om Ingemar Stenmark var envis som aktiv, var han ändå fjärran ifrån Björn Borgs tjurighet.
Stenansiktet från Södertälje. Koncentrationsfenomenet.
Det var sällan du såg honom reagera på planen.
Knappast ens när Ilie Nastase under en match tog en bollhåv från en bollpojke och använde som racket för att få Björn att komma ur rytmen. Eller när McEnroe fick sina vredesutbrott. Eller när Connors kliade sina genitalier…
Björn Borg gick inte att provocera på banan.
Han malde ner sina motståndare, briljerade när det krävdes och fastän många i början kritiserade honom för det höll han fast vid sin dubbelfattade backhand och slog oräkneliga passerslag med den.
Fem år i rad, 1976 till 1980, vann han Wimbledon. Sex gånger vann han Franska Öppna mästerskapen på grus. 1978-80 abonnerade han på titeln Världens bäste tennisspelare. Och när det blev dags att för några år sedan utse Tidernas främste idrottare i Sverige genom tiderna, föll valet på Björn.
Ändå lade han av, bara 26 år fyllda. Året var 1981. Björn hade vunnit Franska Öppna för sjätte gången, segrat i Masters-slutspelet, gått till final i US Open och förlorat mot McEnroe i finalen i Wimbledon (efter en svit på 41 matcher utan förlust).
Men glöden var i avtagande. Han brann inte längre för tennisen, för att vinna.
Då slutade han. Tvärt.
Han försökte sig på en comeback många år senare, med en träracket som under storhetstiden. Men det var ett försök som slutade i nederlag och en definitiv återgång till motionsspel och veterantennis.
Björn började sin tennisbana med att banka bollen mot pappa föräldrarnas garageport i Södertälje. Tennisracketen hade pappa Rune vunnit i en bordtennistävling.
Till sist blev han skjutsad in till Stockholm för att träna och utvecklas som det ämne till något stort som han var. Han tränade ohyggligt hårt, både under passen i hallen och ensam. När andra knäade hade Björn ork att fullfölja även de längsta av matcher.
En månad innan han fyllde 16 år fick han debutera i Davis Cup-laget som mötte Nya Zeeland. Han ställdes emot Onny Parun, kvartsfinalist i Wimbledon året innan. Parun ledde med 2-0 i set och 3-1 i tredje set. Björn vände och vann.
Björn bestämde sig för att hoppa av skolan och satsa allt på att bli professionell tennisspelare.
1975 förde han Sverige till Davis Cup-titeln efter att under året vunnit alla sina tolv singlar och bara förlorat två set.
Den titeln, har han berättat, rankar han som en av sina främsta. Tillsammans med den förste och den sista Wimbledonsegern. Men störst värde sätter han på att ha blivit utsedd till Århundradets svenske idrottare. Då, när han fick ta emot priset under Idrottsgalan i Globen år 2000, var han påtagligt stolt och rörd.
Foto: Mathilda Ahlberg/Bildbyrån.
Journalisten och reklammannen Imi Markos skrev sport i såväl Idrottsbladet som i Aftonbladet under många år och hade flera intressanta synpunkter och analyser beträffande de fantastiska 56-orna Stenmark och Borg.
”De båda införde en modern träningsattityd och moderna träningsmetoder i två mer eller mindre lyxbetonade sporter. Där idrotten av många uppfattades som ett tidsfördriv, en hobby. Borg och Stenmark bröt mönster och satsade på målmedveten styrke- och konditionsträning samt på mental uppladdning. Tre begrepp som praktiskt taget var okända i dessa sporter då. Förutom att de var tjuriga och gjorde allt för att vinna” sa Imi.
Han konstaterade att Björn Borgs framgångar också fick den svenska folkrörelsen att fira stora triumfer.
”Intresset för tennis ökade enormt och med den uppfördes kommunala anläggningar där vem som helst kunde spela tennis utan betalning eller för en billig penning. Motsvarande folkliga anläggningar existerar inte i andra länder, med undantag för andra nordiska länder, Tjeckien, Kroatien och Slovakien. De tre sistnämna länderna kan, liksom Sverige, skryta med en gammal tennistradition, kombinerad med ett relativt välstånd. Tidigare förstärkt med ett generöst statligt stöd, som kompenserade den skattefinansierade svenska folkrörelsen.”
Vidare:
”Jämfört med Sveriges forna bolltalanger som Torsten Johansson, Lennart Bergelin, Sven Davidson, Uffe Schmidt och Janne Lundqvist var Björn en träningsnarkoman. Janne och C0 lattjade bara med bollen på ett begåvat sätt. Borg ville däremot vinna varje boll. Det gav resultat!
Tittar du däremot på Borg jämfört med Stenmark ser du skillnader. Bakom Borg fanns som sagt tradition och svenska förebilder i själva spelet. Stenmark tvingades däremot bryta mark i en underutvecklad svensk sport. Visserligen kan de svenska fjällen konkurrera med alperna i mellan-Eurpopa, men Sverige har tidigare saknat utbyggda pister, liftanordningar och turisthotell som basen för de alpina grenarnas förädling. Dessutom fanns det före Stenmarks genombrott nedärvda fördomar mot utförsåkning.”
Den legendariske sportjournalisten Sven Lindhagen var mycket bestämd i sin uppfattning när Imi Markos samtalade med honom i samband med OS i Innsbruck 1964:
”Utförsåkningen kommer aldrig att slå i Sverige. Vi kan bara uppskatta mandomsprover i längskidspåret. Den som vinner 50 km är skidsportens kung – alltså Sixten Jernberg. Den som dansar ner på en backe kan aldrig få något erkännande.”
Under OS i Innsbruck 1964 bevakades knappt de svenska journalisterna de alpina tävlingarna.
”Stenmarks genombrott markerade även en ny svensk ungdomsgenerations födelse. 56-orna signalerade för en ny tid, som sade nej till ensidigt slit, svett, barkbröd och tårar. Välståndets TV-barn började jaga upplevelser, som även inkluderade glamour, märkesprylar och sponsorkontrakt. Stenmark skapade dessutom masshysteri framför landets TV-apparater och satte också fart på charterturismen till Alperna, där utöver sporten även After Ski dominerar och föder trender” sa Imi.
Av bara farten satte sedan cirkusen inom tennis och alpint – startad av Borg och Stenmark – fart på även andra idrottsgrenar.
Sixten Jernbergs namn är nämnt. En annan tjurskalle.
Likt Thomas Wassberg, som med sina två OS-guld och två VM-guld individuellt – och en herrans massa andra guld både själv och i stafett – är ytterligare en 56:a som blev en svensk klassiker.
Han är fortfarande den ende som fått men inte tagit emot Bragdmedaljen. Faktiskt i protest mot att Borg och Stenmark fick dela på den två år tidigare. Thomas tyckte att juryn skulle följa den regel som sa att ingen som fått utmärkelsen tidigare ska kunna få den igen.
När det genomfördes försök med zoner under skidlopp där åkarna tilläts åka fristil vissa sträckor, protesterade Wassberg igen. Han tejpade remsor med valla under skidorna som han sedan rev bort när han kom in i fristilszonen. Han vann. Reglerna ändrades kort därefter.
Han hade astma, men han nämnde aldrig om det. Bortförklaringar eller undanflykter existerade inte.
Oförglömliga är de presskonferenser där Wassberg hasade ner på stolen så att ögonen knappt såg över bordsskivan framför honom. För vilket han fick smeknamnet ”Säcken”.
Du visste aldrig var du hade Thomas Wassberg.
Bohemen, spjuvern.
Men du visste att när svetten och saliven frös till is i skägget och när mössan hamnade på sned eller åkte av, då var han svårslagen.
Som störst var han i Oberstdorf under VM 1987. Han vann två silver och två guld det året och Världscupen totalt. Liksom femmilen i Holmenkollen.
Thomas Wassberg gick gärna sina egna vägar. Trulig men älskad. Gunde Svan vann mest, Wassberg gick hem hos flest. Han var på något sätt urkraften personifierad.
Steget från Thomas Wassberg till Frank Andersson är långt. Också Frank hör till den fantastiska årgången 1956. Men ingen av de andra kan matcha Frank i fråga om oberäknelighet.
Han är mannen som alltid gjorde vad som föll honom in.
Tre VM-guld, fyra EM-guld och Bragdguldet 1977 är det som står överst på meritlistan. 1977, då han vann sitt första VM-guld, gjorde han det med smärtstillande sprutor i både en arm och fot. VM gick i Göteborg och playboyen Frankie Boy var det stora affischnamnet. Han höll för trycket. Triumferade trots skadorna.
Efteråt blev det party. Som vanligt. Röka och kröka. Missa tider, driva omgivningen till vansinne. Men visa sig bäst när det gällde åtskilliga gånger. Frank Andersson var en besynnerlig idrottsman. Högst märkvärdigt begåvad men med lika stor aptit på livet som skarp på mattan.
Han fann ingen anledning att inordna sig i några system. Han var ju bäst ändå.
Strulputte. Charmknutte. Naturbarn.
När det var dags för OS i Los Angeles försvann han helt plötsligt bara.
Till sist visade det sig att han dragit till spelstaden Las Vegas i Nevadaöknen. När han dök upp igen tog han brons. Bara för att ge bort medaljen till en taxichaufför efteråt…
Det var Franks sista stora mästerskapsmedalj.
Sedan dess gjorde han gjort lite av varje.
Historierna om Frank Andersson är många och smått osannolika.
Han har klättrat på utsidan av ett tåg från en sovvagn till en annan, stuckit till Spanien när landslaget samlades i Ryssland inför ett VM och han har dammat rakt in i en spansk nattklubb med en motorcykel och landat i poolen.
Den som umgicks med Frank fick kallt räkna med att det mesta kunde hända.
Varför det blev just brottning?
Tja, Franks två äldre bröder hemma i Trollhättan brottades och som åttaåring hängde Frank på. Han vann JVM-guld 1973 och under många år därefter ansågs han som en av världens bästa brottare. Och en riktig lirare.
Frank Andersson avled 2018.
Tidigt 80-tal var doping ett begrepp som få riktigt greppade. Det var fusk. Användande av förbjudna preparat för att höja prestationsförmågan.
Vi hade sett kvinnlig öststatslöpare med skäggväxt och muskler som män vinna mästerskap. Men det var fortfarande lite avlägset, det där med doping. Inte alls samma vardagsmat som i dessa dagar då det inte går en månad utan att nya positiva dopingprover avslöjas.
Därför blev uppståndelsen så stor när sprinterstjärnan Linda Haglund testades positiv i samband med SM 1981.
Slutet på en fram till dess imponerande karriär.
Linda bedyrade sin oskuld. Hon hävdade att det var tränaren Pertti Helin som givit henne anabola steroider under falsk förespegling att det var vitaminer. Linda blev avstängd. Sponsorkontrakten drogs bort. Drömmen om ett världsrekord på 100 meter raserades.
Linda Haglund gick över natt från att vara kelgris till att bli hackkyckling. En simpel fuskare. Visst, hon försökte komma tillbaka. Flera gånger. Men den rätta geisten fanns inte kvar.
Hon flyttade till USA, mycket för att komma ifrån blickar och rubriker. Men hon fann inte lyckan där heller. Hon flyttade hem igen och blev idrottslärare. Till en undanskymd tillvaro.
Men än i dag har hon svenska rekordet på både 100 meter och 200 meter.
Det första på 11,16 från Moskva 1980, det andra på 22,82 från Holland året därpå. Året då dopingskandalen var ett faktum.
OS-fyra 1980, EM-silver 197 och flera EM-medaljer inomhus. Linda Haglund var en sprinter i absolut världsklass. En kvinnlig 56:a med utstrålning som gjorde henne till omslagsflicka.
Linda Haglund avled 2015.
* * *
Jag går igenom gamla affischer, tidningsurklipp och Buster-tidningar från då jag var liten grabb. På många av dem syns Borg, Stenmark, Wassberg, Andersson, Haglund.
Dåtidens hjältar. Stjärnor med en enorm genomslagskraft hos svenska folket.
Två av dem anses som de främsta idrottsmän vi någonsin haft och skulle placera sig högt upp även på en lista över världens bästa idrottare genom tiderna.
Deras prestationer skapade nya stjärnor. Gav respektive sport ovärderlig draghjälp. Och tänk så ofta jag levde mig in i att jag var en Borg eller en Stenmark med racket i hand eller med slalomskidor på fötterna.
Precis som miljoner andra barn också gjort det.
FOTNOT: Andra fantastiska idrottsutövare födda 1956 är ishockeymålvakten Pekka Lindmark, bowlaren Mats Karlsson och racerföraren Stefan ”Lövis” Johansson.
FOTNOT II: Denna text, om än i en annan version, har tidigare publicerats i en upplaga av bokserien Sporten idag (Semic).