Inför hockeysäsongen 1967/68 lanserade Williams Förlag ett samlaralbum med spelarfoton som klistermärken. Albumet kostade 1:50 kr och sedan såldes samlarbilderna i ogenomskinliga påsar.
Det blev en hit. Samlandet tog fart i landet och målet för de flesta var förstås att få ihop ett komplett samlaralbum. Och ett sådant råkar jag vara ägare till.
Förutom bilder på alla spelare i Allsvenskan, som högsta serien hette då, fanns det bilder på Tre Kronors spelare.
Och på den här tiden hette några av de namnkunnigaste spelarna Christer och Tommy Abrahamsson från Leksand – Christer målvakt, har numera bytt efternamn till Abris som sitt gamla smeknamn, och Tommy back, de är tvillingar –, Folke ”Totte” Bengtsson, Inge Hammarström från Timrå – sedermera Brynäs och en av de första NHL–proffsen när han gick till Toronto Maple Leafs i början av 1970–talet –, legendariske målvakten Leif ”Honken” Holmqvist från AIK, Nils ”Nicke” Johansson från MoDo, Stig–Göran ”Stisse” Johansson från Södertälje, Tord Lundström och Håkan Wickberg från Brynäs, Carl–Göran ”Lill–Stöveln” Öberg från Djurgården och sist men inte minst, Lennart ”Lill–Strimma” Svedberg, då i Mora. En gudabenådad back som redan som 20–åring var respekterad i hela hockeyvärlden.
”Lill–Strimma”, fostrad i Wifsta/Östrand, värvades till Timrå IK 1969 och avled tragiskt i en bilolycka den 30 juli 1972, bara 28 år gammal.
MoDo AIK, som föreningen hette då, var en av landets bästa i slutet av 1960–talet och begreppet ”plantskolan” var redan etablerat för MoDo:s förmåga att vaska fram talanger.
Lagets ryggrad bestod av målvakten Gunnar ”Bäckis” Bäckman, evighetsmaskinen och backen ”Nicke” Johansson och forwardstrion Anders ”Ante” Nordin, Håkan Nygren och Ulf Torstensson.
Både ”Ante” och Håkan Nygren kom sedermera att träna MoDo på 1980–talet.
Nygren var en skön filur som en gång stod mitt på torget i Örnsköldsvik med blicken fäst mot himlen. Det kom fram några personer till honom och till sist frågade en av dem:
Vad tittar du på, Håkan?
”Dom andra stjärnorna där uppe.”
Om det är en myt eller sanning ska jag låta vara osagt, men det kan mycket väl ha hänt. För Håkan Nygren hade glimten i ögat.
Timrå IK hade, precis som MoDo, visat sig duktig på att fostra lovande spelare och hade ett lag denna säsong där stommen bestod av bland andra Inge Hammarström, Olle Åhman, Svante ”Hella” Granholm, Jan–Erik ”Biffen” Nilsson och Kurt ”Kulle” Olofsson.
Två av Allsvenskans största profiler var Ulf Sterner och Des Moroney.
Sterner, från Deje i Värmland, började sin karriär i Forshaga men värvades 1961 till hårdsatsande Västra Frölunda där han blev nyckelspelare och samtidigt etablerade sig som stor stjärna i Tre Kronor. Tuff, stark, målfarlig.
1964/65 var han den blott andre svensken genom tiderna efter Gustav ”Gus” Forslund på 1930–talet, att spela i NHL. Sterner spelade en säsong i New York Rangers men återvände sedan till Sverige och Rögle, ditlockad av klubbens starke man Gösta ”Pollenkungen” Carlsson.
Ulf Sterner räknas som en av svensk hockeys bästa spelare genom tiderna.
Des Moroney å sin sida var beryktad främst för sitt temperament och sina många utvisningsminuter, även om han också gjorde en del poäng som ytterforward. Moroney, född i kanadensiska Sudbury, kom till Sverige i början av 1960–talet och representerade en lång rad klubbar fram till 1980. Han gjorde sin sista match som 45–åring i division III för Värnamo GIK, där han var spelande tränare.
Des Moroney dog den 11 februari 2018, 82 år gammal, men säsongen 1967/68 var han 31 år, spelade för Västerås och en kultspelare vars samlarbild stod högt i kurs bland samlarna.
Smeknamn på spelare var vanligare förr. Och det fanns många som vare sig kommit till utifrån dopnamn eller hemort.
Förutom dem som redan nämnts kan jag nämna fler exempel ur Hockey 67/68:
Anders ”Antik” Johansson och Lennart ”Sillen” Sellinder, AIK, Hans ”Länsman” Dahllöf, Lennart ”Tigern” Johansson, Hans ”Virus” Lindberg och Stefan ”Lill–Prosten” Karlsson, Brynäs, Lars ”Nubben” Andersson och Olle ”Mapa” Sjögren, Leksand, Kjell ”Rövarn” Eklind, Göte ”Göken” Hansson, Mats ”Tuppen” Lönn och Sven–Åke ”Såja” Jakobsson, Mora, Ulf ”Sliparn” Berglund (från Ångermanland) och Rolf ”Dallas” Norell, Rögle, Börje ”Poppen” Burlin och Eilert ”Garvis” Määtää, Södertälje, Lars ”Dallas” Dahlgren och Kjell ”Garrincha” Sundström, IFK Umeå, och Hans ”Trisse” Aleblad, Västerås.
Det är också intressant att studera spelarnas yrken, som står angivna under varje bild i samlaralbumet.
För det här var långt innan alla spelare i högsta serien kunde leva på sitt hockeyspelande. Hockeyn kombinerades med ett civilt yrke.
Därför kan man läsa att spelarna exempelvis jobbade som grovarbetare, målare, representant, verkmästare, serviceman, elektriker, ritbiträde, murare, ingenjör, förman, kontorist, travtränare (Björn ”Lill–Tumba” Larsson, AIK), flygofficer, affärsbiträde, bensinstationsföreståndare, rörmokare, försäljare, timmerman, åkeriägare, gipsmakare, gymnastikdirektör, assistent, billackerare, truckförare, sotare eller studerande.
Det var helt enkelt en annan tid, en annan slags elitidrott än idag.
Kuriosa: i Tegs SK fanns en 22–årig målvakt från Kiruna som ansågs som utvecklingsbar. Men han skulle göra ett större namn som tränare i Luleå Hockey med tiden.
Hans namn: Freddy Lindfors.