Annons
Säsongen 1962 spelade min pappa, Allan Wigren, fotboll för Alfredshems IK i dåvarande division III.
Han var forward. Hårdför och målfarlig. Oöm.
När jag studerar laguppställningen från en av lagets matcher upptäcker jag två legendariska lagkamrater till honom, som var ännu bättre som hockeyspelare: Nils ”Nicke” Johansson och Björn Palmkvist. Båda landslagsmän.
Så här såg startelvan ut: Lennart Berglund – Bo Karlsson, Sivert Larsson – Erik Westman, Åke Rönnmark, Nils ”Nicke” Johansson – Leif Nilsson, Björn Palmkvist, Rolf Mattsson, Allan Wigren, Sören Söderqvist.
I truppen ingick också bland andra Kent Själin, sedermera mångårig hockeytränare i Kramfors-Alliansen.
Pappa gick småningom tillbaka till sin moderklubb Nordingrå SK, blev back och spelande tränare men slutade samma år som jag föddes, 1968.
Han gjorde 123 mål på 180 matcher för NSK. Fler än någon annan.
När jag började spela fotboll, som målvakt, åkte vi tillsammans otaliga gånger till Nordvallen i Mjällom för att träna. Det var alltid kravlöst, utan press. Vi kunde hålla på i timmar. Jag var närmast outtröttlig och sa alltid, ”… men bara ett skott till, e t t enda…”.
Jag tror att pappa upplevde många av sina bästa stunder när vi befann oss där på fotbollsplanen.
Pappa sköt, jag kastade mig mellan stolparna.
Doften av gräs. Vinden som susade i träden.
Bara han och jag.
Det är sånt jag aldrig glömmer.
Annons
