Detta hände sig i Mjällom i min barndom.
Kiosken intill Konsum ägdes av en av naturen ganska sträv, äldre dam som bara i undantagsfall bjöd på ett leende emedan hon stoppade lösgodis i små påsar.
Ofta kastade hon samma lösgodis i nämnda påsar, svagt fräsande enär man som liten pilt stod och tvekade och inte snabbt nog kunde säga om man ville ha en eller tre tioöres kolor eller en eller två lakritsrullar.
Kioskdamen hade även korv att sälja.
Jag såg dock aldrig någon köpa en korv i kiosken.
Men så, en skyltsöndag i kalla december, bestämde sig en morbror till mig för att köpa en grillad korv med bröd. Den skulle ju värma gott, tänkte han.
Damen i kiosken såg så lagom uppåt ut och grymtade när hon tvingades sätta in kontakten till den lilla grillen innan hon lade korven på den.
Det tog sin tid.
Morbrorn väntade tålmodigt – det var ju trots allt skyltsöndag och mycket folk i farten, många att prata med, ingen hets – men till sist började även han undra om korven någonsin skulle bli varm.
Efter gott och väl tjugo minuter sa damen i kiosken vresigt:
”Nå, ska du ha senap och ketchup på den också!?”
Då fann sig min morbror och sa med sin lenaste röst:
Nej, slå in den i paket i stället, jag ska ge bort den i julklapp.
