Tack för allt, pappa.

1024
Allan Wigren 1934-2019. Foto: Olof Wigren.
Annons
Tidigt i morse drog min pappa, Allan Wigren, sitt sista andetag.
Han somnade in lugnt och fridfullt efter ett långt liv och efter att ha kämpat mot sviktande hälsa under många år.
Tomheten efter honom är monumental och sorgen kommer att bo i mig länge, men tacksamheten är ännu större över att ha fått ha pappa i mitt liv i över 50 år och fått all den omtanke, kärlek och stöd av honom som ett barn kunnat önska sig.
Pappas hjärta var svagt, mot slutet obegripligt svagt, men det var fullt av värme.
Han gjorde mycket gott, betydde mycket för väldigt många och han krävde aldrig mycket tillbaka.
Familjen var den pappa värnade allra mest om.
Vi skulle alltid ha det bra.
Mamma, jag, hans älskade barnbarn Rickard och andra i vår närhet visste att pappa hela tiden tänkte på oss och ville hjälpa till, på alla sätt han kunde.
Vilket han gjorde.
Ända fram till slutet.
Nu är det lite kallare och gråare här på Jorden.
En kär och omtyckt make, pappa, farfar, bror och vän har lämnat den.
Men kvar finns alla ljusa minnen och vetskapen om att en man som slitit ont så länge inte behöver slita mer. Det gör denna ofattbart tunga dag lite lättare att uthärda.
 
Du kommer alltid att finnas med mig, pappa.
Tack för allt.
Du hade inte kunnat göra det bättre.
Annons