Jag äter förvisso surströmming året om. Inte sällan har det skett dagen före julafton.
Men visst är det något alldeles särskilt med att göra det en varm sommarkväll vid havet och efter att ha smörjt kråset med klämmor, snaps och pilsner, sitta med en konjak och en cigarr och titta på solnedgången. Det blir sällan bättre än då.
I år är den bästa surströmming jag ätit Rovögern från 2016, Hållstrands från 2017 och ett par av Röda Ulvens specialburkar från 2015 som förärats mig av saltören Johan Berlin.
Jag har även ätit och uppskattat Röda Ulvens ordinarie surströmming och Oskars – båda håller en hög och jämn nivå – men det är alltid trevligt att inmundiga det som ett litet salteri lyckats förträffligt med, för då kan det nå nivåer utöver de vanliga.
Ju mer jag lär mig om surströmming och salterierna, desto mer njuter jag av det jag äter. Kunskaperna, miljöerna och minnesbilderna spetsar smakupplevelsen och gör högtidsstunderna ännu mer angenäma.
2019 ska jag för första gången äta den surströmming som Staffan Berg i Hårte lagt in. Han som även är riksspeleman och experimenterar med att lägga in surströmming i matolja.
Att möta honom och alla andra sköna personligheter – som männen på Rovögern, Ruben Madsen på Ulvön, familjen Enbom i Borkbo och många fler – är en ynnest och jag får göra det som redaktör för Suringen, officiell tidning för Surströmmingsakademien.
Gott Nytt År till er alla!
Under 2019 hoppas jag, tillsammans med några mycket väl skickade vänner och kolleger, påbörja en bok om surströmming.
Till detta ber jag att få återkomma.
Jag avslutar med en bild över Svanösundet en sen augustikväll i år. Utsikten efter en bättre surströmmingsmiddag. Att se den vyn emedan man avnjuter en konjak och en cigarr är en av livets höjdpunkter.
