Vi bildade telefonkedja, eller så cyklade jag helt sonika runt i byn, knackade på och raggade folk.
Kvällarnas fotbollsmatcher på planen vid Mjällomsskolan hör till barndomens ljusaste minnen.
Vi som var där, delade lag och spelade i flera timmar var allt ifrån sjuåringar till gymnasieelever.
Det var spontanidrott. Den genuina sorten. Den som präglade hela uppväxten i en tid då vi varken hade internet, datorer, avancerade tv-spel eller smartphones.
1970-talet var fortfarande spontanidrotten vanligt förekommande.
Sedan kom tv-spelen och videon och spontanidrotten fick konkurrens. Stenhård konkurrens. Och det skulle bli ännu tuffare…
Nej, jag ska i n t e raljera om att det var bättre förr.
Men vi hade ofta mycket roligt när vi samlades och spelade fotboll, när vi spelade landhockey om vintrarna eller hittade på egna sporter i brist på andra.
På låg- och mellanstadiet var för övrigt rasternas idrottande – fotboll på somrarna, rugbyfotboll på vintrarna – dagarnas höjdpunkter.
Mest dramatiskt var det efter lunchen, då lärarna signalerade att vi fick lämna bordet. Då gällde det att ta sig först uppför trappan och kasta sig och ta fotbollen innanför ytterdörren för att ens lag skulle få avspark. Detta var viktigt och innebar en fördel.
Vi grabbar, för det var oftast vi som brann för det här, hade fullt sjå att a) placera oss strategiskt vid matbordet för att ha en bra position, b) ha vassa armbågar och bra speed i fötterna för ruschen längs korridoren och fajten runt den smala, svängda trappan upp från matsalen i källaren och c) ha mod att med huvudet före kasta sig mot fotbollen och fånga den.
Det var skolårens motsvarighet till fribrottning och gladiatorspel.
Men roligt hade vi.