Ricky Bruch.
Vad associerar du till när du läser det namnet?
Kanske till en skäggig skåning med vild blick som tittat mot dig från tidningssidor. Kanske till en idrottsman som experimenterade med preparat och träningsmetoder för att nå det optimala resultatet. Kanske till en obekväm, frispråkig bråkstake. Kanske till en diskuskastare som förvisso satte världsrekord men också vek ned sig, som ofta svek, när det som mest gällde. Eller, till en av Sveriges bästa friidrottare genom tiderna.
För det var han onekligen, Ricky Bruch.
Få idrottsutövare har heller varit spektakulärare än han.
Ricky Bruch (född 1946) avled den 30 maj 2011 av cancer i buksportkörteln.
Fem år tidigare intervjuade jag honom efter hans 60–årsdag för ett kapitel till boken Sporten idag (Semic). Intervjun var egentligen ett antal intervjuer, fördelade på långa, intensiva, intressanta och stundtals smått förvirrade telefonsamtal mellan mig och Ricky.
Resultatet har du här nedan.
* * *
I mer än 20 år var Ricky Bruch den svenska friidrottens Gossen Ruda *.
Han var Mannen Oberäknelig och gick som följetong i tidningar, radio och tv och röt till mot pampar och skapade debatt.
När han inte kastade längre än de flesta. Oftast längst.
Under sin karriär presterade han bland annat 23 svenska och nordiska rekord, tre europerekord och ett världsrekord. På meritlistan finns även elva SM-guld i diskus och två i kula.
Han vann ett OS-brons, ett EM-silver, ett EM-brons och fick 1973 priset som världens bäste idrottare i en omröstning bland sportjournalister.
Men han fick aldrig det där guldet han så hett eftersträvande. Han kunde vara vida överlägsen alla sina konkurrenter före och efter de stora mästerskapen. Men när han skulle nå sina livs segrar, då fanns inte alltid den mentala balansen i kroppen. Då darrade den skånske björnen. Då knöt det sig för bjässen.
Tyngd av varje bakslag gick han in i sig själv, hämtade sedermera kraft från sitt inre och lade upp riktlinjer mot nya mål.
Alltid med total hängivenhet.
Att han sedan också levde ett liv i lyx med dyra bilar, privatplan och andra extravaganser innebar inte att träningen blev lidande.
– Jag följde mitt eget huvud för jag känner ju min egen kropp bättre än någon annan. Men det var inte någon bekväm hållning för dem som bestämde på den tiden. Nej, alla skulle göra likadant. När jag struntade i vad de sa och gick mina egna vägar, blev det alltid ett jävla liv. Men varför skulle jag ge med mig? Jag hade aldrig åstadkommit det jag gjorde om jag gjort på ett annat sätt, säger Ricky.
Som allra störst var han nog 1972 när han först tangerade dåvarande världsrekordet på 68,40 under DN-galan och sedan tog brons i OS i München. Under en period 1972-73 var han obesegrad i 96 tävlingar i följd.
Fyra år senare, under OS i Montreal, missade han finalen och lämnade arenan gråtande med en handduk över huvudet.
Telefonen ringer. Det är mitt i natten. Jag vaknar med ett ryck, tittar på väckarklockan på sängbordet. Den visar en bit över klockan tre. Jag hinner inte upp för att svara.
Dagen efter läser jag av mitt mobilsvar. Det nattliga samtalet var ifrån Ricky Bruch:
”Hej du Olof, ja, jag trodde du också jobbade natt. Jag sitter här, förstår du, och läser in minnen och annat på band. Herrejävlar, så mycket det blir! Nyss läste jag in om den gången vi hyrde Hotell Savoy i Malmö för 30 000 spänn och ordnade en riktig vikingafest och krossade hundratals glas mot väggarna. Det var jävlar i min själ en fest det. Du vet…”
Under de timmar vi kommer att prata med varandra, är Ricky alltid redig men ostrukturerad.
Han kastar sig mellan olika ämnen och händelser, somliga saker återkommer han till vid upprepade tillfällen. Han är ibland forcerande men aldrig obalanserad.
Dessutom ger både min research, intervjuerna jag gör med honom och det jag tar in när jag ser Stefan Jarls dokumentär från 1985, ”Själen är större än världen”, om Rickys febrila jakt på en OS-biljett till Los Angeles 1984, det bestämda intrycket att han är en känslosam människa. En människa med stort hjärta. En man som inte tvekar att hjälpa en vän, när han som bäst behöver det.
Som i fallet Wolfgang Schmidt, den östtyske diskuskastaren som sattes i husarrest och torterades av den dåvarande regimen för att han misstänktes planera att hoppa av till väst.
Ricky fick ut honom.
– Ingen hade sett honom på tre år, men han lyckades smuggla ut ett brev till mig och då drog jag igång en operation för att hjälpa honom. Jag var i Östtyskland nio gånger. När jag äntligen fann honom bakom järnridån, blev Wolfgang chockad. Jag var fullproppad med valium, hade lösskägg och peruk och han trodde jag var galen! Jag tog bilder på honom utanför Hotel Metropol och smugglade ut rullen och diktafonband i en plastpåse som jag tryckte upp i arslet. Sedan skickade jag dem till Bild-Zeitung och det blev förstås en jäkla uppståndelse. Men Wolfgang kom ut. Det var det viktigaste. Han är en av mina bästa vänner, säger Ricky.
Ricky ringer och säger att han läst in flera band med anekdoter och minnen nu.
– Det blir för jävla bra. Du vet, det finns massor här som ingen har läst eller hört förut. Du vet, ta bara det här med…
1972 satte han alltså världsrekord. På Stockholms Stadion.
– Jag hade gjort flera tävlingar med bra resultat och kände att jag hade världsrekordet i kroppen, förklarar Ricky.
Då, i början av 70-talet, var Ricky en av friidrottens mest eftersökta och välbetalda profiler.
– Det var sexsiffriga belopp som betalades ut på den tiden. Inför DN-galan där jag satte världsrekordet hade jag förhandlat fram en deal med dåvarande tävlingsgeneralen Sixten Borg som gav mig bonusar efter längd och olika rekordnivåer. När jag skulle hämta pengarna efteråt skickades jag in till Sixten först, eftersom jag hade så mycket att kräva. Jag tog hela skiten med mig ned till Bacchi Wapen sedan. Sixten var orolig att jag skulle bli rånad, men jag skrattade bara och sa ”Vem fan ska kunna ta död på mig?”.
Världsrekordet och mästerskapsmedaljerna som senior är dock inte dem han uppskattar mest.
Faktiskt.
Det är i stället segern i nordiskt mästerskap som 18-åring, 1964.
– Jag tävlade mot dem som var två år äldre. Det var i Kongsvinger i Norge. Jag satte nästan nordiskt rekord i första kastet, över 49 meter.
Ricky ringer igen och frågar om han får ersättning för intervjun.
– Du vet, jag ska sätta in nya tänder nästa vecka, och det är min själ inte billigt. Så om du kunde kolla om jag kan få lite pengar för att jag ställer upp. Du vet, det blir jävligt bra det här. Du ska bara veta vad jag läst in!
Mångsidighet är en annan av Rickys sidor.
Gott omdöme har han däremot inte alltid haft…
Han har skrivit diktsamlingar, böcker och porrnoveller.
– Just nu håller jag på med tre böcker, jag ska försöka ge ut dem ganska snart. En har titeln ”Ärlig strid eller anabol steroid”. Jag funderar också på ett bokmanus apropå det faktum att så många av mina vänner och konkurrenter från tävlingsarenorna gått bort. Det är 72 stycken hittills. 72 stycken, fattar du! Jag tänker mig titeln ”Döden är min följeslagare”. En av mina bästa vänner hängde sig i Kockumskranen och begick samtidigt harakiri. Det var alldeles innan jag skulle delta i en stor tävling. Jag var alldeles väck men kunde inte berätta varför…
Han har varit skådespelare. Han gestaltade rövaren Labbas i ”Ronja Rövardotter” i mitten av 80-talet. Men dessförinnan, i slutet av 70-talet, spelade han i den danska gladporrfilmen ”I skyttens tecken” där han bl a spelade mot Anna Bergman. Stort rabalder förstås.
– Ett tag tänkte jag satsa på filmen, berättar Ricky. Jag fick erbjudandet att göra rollen som ”Conan – Barbaren” men jag sa nej. Arnold (Schwarzenegger) fick den i stället.
Han har varit discjockey, hållit föredrag, spelat in en – usel… – singel på skiva och vikt ut sig. Och då är ändå inte alla bisysslor genom åren uppräknade.
Ricky har dessutom rest mycket och träffat många människor.
Vi kommer att tala om Rolling Stones. Av en slump.
– För fan, dom känner jag! Jag har en diskus här hemma med deras autografer på. Vill du ha autografer av dem? Säg bara till, det kan jag fixa ser du. Jodå.
Han hävdar bestämt att allt han berättar är sant.
Som att han knäade gymnasten Olga Korbut i huvudet under OS 1976, att han pratar nio språk och förstår ytterligare tre, att han en gång gifte sig mitt i natten och att två av hans flickvänner blivit mördade. En i Hamburg och en av maffian i Miami.
– Jag ljuger aldrig och jag har ett bra minne. Men jag minns inte allt. Tre tävlingar har jag fan ta mig inget minne av alls. Men jag har klippen från dem sparade. Så jag vet att jag faktiskt v a r där.
Gränser har tänjts. Ricky har testat, vågat, levt, däckats men kommit upp på fötter igen. När det varit f ö r hektiskt, när livet snurrat alltför friskt, har han gått helt under jorden.
Han lever ensam men har fyra barn. Bara en av dem har han någorlunda kontakt med.
Jag ringer Ricky efter tre-fyra veckor.
Han har fortfarande inte skickat de kassettband han lovade posta. Inspelningarna med alla hans historier och minnen.
– Kom hit, kom ner till Blentarp så ska jag berätta istället. Du vet, det är så jävla mycket. Ta bara det här med…
Hans temperament och egensinnighet präglade honom redan som ung.
– Jag kan berätta, säger han, hur det var innan jag vann det där NM-guldet som 18-åring.
– Vi låg på träningsläger, landslaget alltså, i Vålådalen. Jag hade tränat i en himla massa dagar och behövde vila. Få distans till allting. Rensa hjärnan. Så jag drog iväg och fiskade med Nisse Lindvall från klubben Hellas. Det var i juni månad, vi badade i en fjällsjö och sedan satte jag mig på en träbänk. Plötsligt upptäcker jag en björnhona sju-åtta meter ifrån mig som rest sig upp på bakbenen. Hon hade en liten unge bredvid sig och kände sig väl hotad.
– Jag blev så in i helvete rädd! Jag tänkte, ska jag göra en dubbel mollbergare i pik och kasta mig iväg med benen på ryggen? Men jag blev bara sittande som en stenstod. Till sist gick björnhonan ned på alla fyra, stötte till ungen med huvudet och så lufsade de iväg.
Ricky återvände till landslagslägret och möttes av uppretade ledare som öste galla över honom och hans privata utflykt, utan att säga till.
– Men jag röt tillbaka och sa, ”Jag gör som jag vill!”. Jag dunkade vänstra näven rakt upp i taket och träffade en glaskupol så att hela pekfingret fläktes upp. Blodet sprutade. Ledarna var alldeles förstörda. Till sist fick jag som jag ville, nämligen ett löfte om att sköta mig själv. Det gjorde jag. Sen åkte jag över och vann NM-guld.
Ricky berättar i ännu ett telefonsamtal att han bestämt sig för att sälja sina idrottspriser och annat som han samlat på sig.
– Eller så gör jag nåt kul med (Patrik) Sjöberg och ”Garpen” (Christer Garpenborg – red:s anm), du vet de har ju också gjort sig egen grej kan man säga. Vi har pratat om det, det vore förbannat kul. Du vet…
Det där med priserna slutade med att han sålde dem till ett sportauktionsföretag med verksamhet på Internet. Efter att allra först gått ut med att han skulle ”…bränna hela skiten på bål.”
Foto: Bildbyrån.
Rickys intag av olika preparat, många av dem förbjudna enligt honom själv, har givit honom insikt i ur kroppen påverkas.
– Jag slutade ganska snabbt med otillåtna preparat, i stället har jag kämpat med näbbar och klor m o t dopning.
Han är dock upprörd över den skenhelighet som rått och råder inom svensk friidrott.
– Jag var uppriktig och sa som det var, men jag vet ju att det finns högt uppsatta människor som varit med om att förse andra svenska friidrottare med dopingpreparat. Men de nekar.
Ett tag provade han på styrkelyft i USA. Liksom muskelbyggning.
– Jag var duktig, jag satte europarekord och svenska och nordiska rekord. Där, i USA, kom jag i kontakt med medicinmän må du tro!
– Eftersom jag lärde känna Arnold och de andra var jag ofta hemma hos dem. Och jag var med när deras näringsfysiologer kom på besök.
– Men i USA lärde jag mig också nyttan av att meditera. Jag fann en väg där. Jag tror på…kalla det buddism om du vill. Det är rent filosofiskt. Jag har en Budda här hemma också.
Jag söker Ricky en söndag i juli.
Till sist svarar han.
Han ligger på sjukhus.
– Säg det inte till någon för fan! Men jag ramlade i trappen. Åkte på en jävla smäll. Kunde ha dött vet du, det handlade bara om några millimeter. Nu har de tagit hit ett par specialister som ska fixa nacken på mig. Ah du, det var nära ögat. Du vet…
Publicitet har Ricky Bruch aldrig ryggat för.
Han har snarare sökt sig till rubrikerna.
Skapat dem, med olika medel. Ömsom medelst skarpa idrottsliga prestationer, ömsom på andra sätt. Han lär ha sagt en gång att ”…det spelar ingen roll vad de skriver, det viktigaste är a t t de skriver.”
Roger Gottfridsson, tidigare sportchef på numera nedlagda tidningen Arbetet i Malmö, var en av de journalister som hade täta kontakter med Ricky Bruch när karriären var som allra hetast. Han berättar:
”Ett stående inslag i eftermiddagsrutinerna på vår sportredaktion under 1970-talets tidigare del var telefonsamtalen från Ricky.
Under sensommar- och tidiga höstkvällar var samtalen från honom i det närmaste obligatoriska:
”Hej, det är Ricky. Enligt väderleksrapporterna ska blåsa kraftigt i morgon. Vill du skriva några rader om att det är kasttävlingar på Stadions kastplan klockan 17.30. Bra, hej då.”
Enligt gällande regler, jag kontrollerade aldrig dem, räckte det med en liten notis i en tidning för att tävlingen skulle vara utlyst enligt reglerna.
Stämde väderleksrapportens förutsägelser fanns Ricky alltid på plats. Jakten på att slå världsrekordet drev honom dag som natt. På plats fanns också hans tränare Curt Alexandersson, Alex kallad. Han vankade omkring med händerna på ryggen och ville utstråla koncentration och pondus. Många gånger gavs intrycket att han var mera spänd än Ricky.
Tillsammans med fotograf tillbringade mina kolleger och jag åtskilliga timmar på den stundtals mycket ogästvänliga kastplanen. Senare flyttade Ricky sina världsrekordförsök till Klagshamns idrottsplats i sydvästra Malmö. En plats som var om möjligt än ogästvänligare och blåsigare än stadionområdet. Runt Stadion tvingade ett och annat inte alltför avlägset höghus vindarna att ta andra banor än de tänkt sig, i Klagshamn var det fritt fram för vindarna att ta sig in från Öresund.
Till saken hör att kastringar anlagts i olika hörn av Stadions kastplan så att Rickys diskusar oavsett varifrån vinden blåste skulle få hjälp av den motvindens bärkraftighet som medverkat till många av diskusens allra bästa resultat.
I Internationella Friidrottsförbundets (IAAF) officiella rekordlista från 1995 finns bara en enda notering från de många försöken i Malmö. Den är från den 10 september 1972 då han överträffade sitt godkända rekord från Olympiastadion i Stockholm från den 5 juli (68,40) samma år.
Resultatet lämnades dock aldrig in för godkännande till IAAF beroende på att statusen på konkurrenterna inte godkändes; en konkurrent (?) noterade inget godkänt resultat (Krister Wittbom) och en annan (Gert Jeppsson) började kasta först i fjärde omgången. Här ska nämnas att vid andra tillfällen bestod hans konkurrens av enbart sådana som inte kastade längre än att de riskerade att klippa sina egna tånaglar med diskusen. För den delen, det var inte segrar Ricky jagade, det var REKORDET han var ute efter.”
Ricky ringer och läser in på mitt mobilsvar.
Han säger att många nu är ute efter hans berättelser.
Det handlar om pengar.
Hur mycket kan förlaget betala, tror jag?
– Jag har ju också de där förbannade elräkningarna att betala…
Ånger är inget som Ricky Bruch uttrycker ofta.
Men vid ett tillfälle säger han att han önskar att han varit tuffare.
– Jag borde ha varit rakare och konfronterat de ledare jag tyckte missbrukade sin ställning. Ännu mer än jag gjorde. Jag tänker bara på den där gången jag var med landslaget och vi tävlande fick äta i skolbespisningen medan ledarna åt på restaurang. Det var för jävligt. Då tog jag hela gänget med mig av lagkamrater, gick på restaurang och satte upp allting på förbundet. Men jag borde ha förklarat för dem tydligt v a r f ö r jag gjorde det också, att jag reagerade mot att de uppträdde som om vi var helt beroende av dem och det i själva verket var dom som var beroende av oss.
– Jag borde ha satt mig ned oftare med ledare, tagit mig tid och snackat ut om saker. Men samtidigt, nästan alltid när det kom en ny förbundskapten eller en ordförande satte de sig själva på piedestal. RF och SOK var nästan onåbara. Lite av det finns nog kvar än i dag. Jävla pampfasoner!
Mitt under ett samtal säger Ricky plötsligt att han skulle vilja komma i kontakt med Heidi Andersson, armbryterskan från Ensamheten.
– Jag såg filmen om henne. Jävligt bra! Hon är duktig den tjejen, men jag tror att jag skulle kunna hjälpa henne. Du vet, jag skulle kunna göra övningar åt henne. Jag har studerat när hon tränar på filmen och där är saker jag kan tipsa henne om. Du vet…
Den ständiga jakten på nya rekord kunde ibland utmynna i, ska vi kalla dem, lätt besynnerliga händelser.
Roger Gottfridsson kommer ihåg en av dessa, från mitten av 70-talet:
”Jag har inget minne från just den tävlingen då han kastade 68,58, det var strax efter att Ricky kommit hem från sitt i egna ögon stora misslyckande i München-OS, där han tagit bronsmedalj.
Däremot minns jag mycket väl den 24 augusti 1974. Ricky hade den amerikanske kastarbjässen Al Feuerbach med sig. Vindförhållandena passade inte Ricky varför han snabbt och missmodig drog sig tillbaka. Feuerbach däremot tyckte att när de båda ändå gjort sig besväret att ta sig Malmö (minns jag rätt kamperade Ricky då som nu någonstans utanför staden) borde de hitta på något.
Feuerbach drog sig till minnes att han själv hade världsrekordet i den något udda grenen ”kulstötning, sammanlagt”. Vilket innebar att den tävlande sex gånger stötte med varje hand och att de bästa resultaten lades samman. Grenen fanns på OS-programmet 1912.
Ett par av kulstötningens giganter, amerikanarna John (Jack) Torrance (28,68 år 1934) och Parry O’Brien (31,14 år 1954), hade tidigare vid olika perioder innehaft världsrekordet.
Tävlingen var utlyst och Feuerbach skred med allvar till verket. Han var verkligen ”tvåhänt” och stötte med sin bästa hand, höger, 21,38 meter. Det var 72 centimeter längre än den tidens gällande svenska rekord. När sedan Feuerbach visade sig stöta mycket bra också med vänstern, 15,67, kom han upp i det sammanlagda resultatet av 37,05. En notering som i alla fall så sent som 1995 fortfarande gällde som rekord.
Personligen skulle jag också bli mycket besviken om rekordet slagits senare utan att jag underrättats… – varför framgår nedan.
Därför åter till den 24 augusti 1974.
Sedan Ricky meddelat att han inte ämnade försöka slå världsrekord just den dagen glesnade de under ”rusningstid” redan ganska glesa leden. Fullsatt och festligt var det inte tal. Det regnade också om jag minns rätt.
Trots detta, världsrekord är inget som behandlas hipp som happ.
Den vid Rickys världsrekordförsök alltid närvarande Emil Althin hade, noggrann som han var tagit med sig de blanketter som ifyllda erfordras för att IAAF ska ta upp en rekordanmälan. På blanketten ska två under HELA tävlingen närvarande skriva sina namn sedan redskapet kontrollvägts. När Althin granskat fåtalet åskådare till världsrekordet kom han fram till att undertecknad var den ende som följt tävlingen från första till sista kast. Anledningen till att jag stannade vill jag minnas var att Feuerbach var en trevlig prick.
Vem som var hans konkurrent minns jag inte, kanske värden Ricky Bruch som pliktskyldigt gjorde ett par stötar?
Hur som haver, Althin hamnade med Feuerbach, kulan och mig i släptåg på ett apotek där kulan inte visade sig väga bara de 7,257 kilo som krävts utan till och med lite mer.
Det blev inga stora rubriker i tidningarna dagen efter.
Den dag jag samlat ihop mig för att i skriftlig form ge barn, barnbarn och deras efterkommande en bild av mitt liv ska jag masa mig till Universitetsbiblioteket i Lund och slå i lägen där för att exakt kunna berätta om mitt bidrag till friidrottshistorien.
Allt som skedde var tack vare Björn Rickard Bruchs och tidningen Arbetets förtroende när det gällde att ständigt bidra till hans, och ingen annans möjligheter, att slå världsrekord.
Och så blev det Al Feuerbach som slog rekord.”
Ricky ringer och läser in på mitt mobilsvar ännu en gång. Det är natt igen:
– Nu har jag gjort 45 övningar till Heidi Andersson. Herrejävlar, vad bra de är! Du vet…
Bara fem svenska friidrottare har hittills fällts för doping.
Två av dem är diskuskastare.
Men ingen av dem är Ricky Bruch.
Trots att han erkände tidigt att han använt anabola steroider.
Men han övergav dem och satsade i stället på ett tidvis groteskt stort intag av vitaminer och örter framför allt. Han studerade facktidskrifter, köpte på sig det han fann intressantast och laborerade med dem under hård träning. Ricky kunde sätta i sig flera hundra piller och kapslar under en dag. Spetsat med sprutor vars innehåll han injicerade i kroppen.
Fascinationen för naturmedicin och växter lever kvar i allra högsta grad än i dag hos Ricky.
I slutet av sommaren skickar Ricky ett sms:
”Nu har jag sålt 120 galna (sanna) historier till en tidning.”
No hard feelings. Bara ett faktum.
Det blir alldeles säkert storartad, synnerligen underhållande läsning.
Möjligen fanns de där historierna på kassettbanden han aldrig skickade upp. För att förlaget inte ville betala för intervjun.
Men även utan dem är bilden av Ricky Bruch den av en färgstark, målmedveten, intensiv, nyfiken, kunskapstörstig, orädd och irrationell människa.
En av våra största friidrottare genom tiderna.
Och han lever än, trots allt.
Frågar du honom, säger han att det är på övertid.
Hans svenska rekord på 71,26 har stått sig ända sedan november 1984.
Det skulle ha räckt till EM-guld i Göteborg senast med över tre och en halv meters marginal.
När Ricky satte sitt rekord i Malmö var han 38 år.
Då drevs han av ett våldsamt revanschbegär efter att ha nekats en plats till OS i Los Angeles på sommaren samma år.
Svenska Olympiska Kommittén, SOK, förklarade att den hade högre krav på Ricky Bruch än på andra friidrottare.
Att han ansågs besvärlig hade en inte så liten del i detta.
Sommaren 1985 satte Ricky Bruch egentligen punkt för sin karriär på ett lika iögonfallande sätt som det mesta av allt annat han företog sig. Han örfilade dåvarande förbundskaptenen Anders Borgström mitt under SM-tävlingarna i Västerås.
– Det finns andra ledare som också förtjänat en örfil, säger han.
60 årsgränsen är passerad, men Ricky tränar fortfarande flera gånger i veckan, hävdar att han är kapabel att hiva iväg diskusen imponerande längder ännu och på veterannivå är han överlägsen.
– När jag var som bäst var jag Sveriges svar på Muhammad Ali.
Blygsamhet har aldrig varit ett utmärkande drag hos Ricky Bruch.
Men svensk idrott hade varit en stor stjärna fattigare utan Björn Rickard Bruch.
En fantastisk 46:a.
FÖRKLARING:
* Gossen Ruda, fullständigt epitet”Hr ynglingen Emil Ruda med familj”, en fiktivperson i satiriskatidskriftenGrönköpings Veckoblad. Ruda illustrerar i tidskriften ”ett oroselement, en respektlös individ, företrädesvis en ung mansperson, som inte riktigt håller sig inom ramarna, som alltid ställer till med bråk och som inte spelar enligt reglerna”.
Källa: Wikipedia – den fria encyklopedin.