Lördagkväll. Och jag minns en tid, många år sedan nu, då jag och sonen tillbringade åtskilliga helgkvällar tillsammans i gillestugan i huset i Åmynnet.
Han lekte med lego, jag spelade vinyler.
”Kan du inte spela den där manicken, pappa?” bad han ofta och jag tog fram singeln med Den Makalösa Manicken av Michael B. Tretow och så spelade vi den både en och två och tre gånger.
Det är kvällar jag aldrig glömmer och jag fylls av varma känslor i kroppen när jag tänker på dem. Som nu.
Jag ser de där kvällarna och stunderna som rikedom. Den sortens rikedom som ingen någonsin kan ta ifrån en. Rikedom av den rätta sorten. Den viktiga sorten.