Det hände sig en höst på 1980-talet att Friska Viljor och Junsele IF båda låg i toppen av ångermanlandsfyran i fotboll.
Nu var det september och dags för seriefinal på Skyttis IP i Örnsköldsvik.
Gästande Junsele hade en fruktad offensiv duo i Per-Axel Olsson och Hasse Nygren. Spelare som spåddes kunna avgöra matchen.
Jag och mina kolleger på Nya Norrlands sportredaktion åkte de elva milen från Härnösand till Örnsköldsvik för att uppleva det som på förhand skulle bli Årets Match i distriktet.
Vi tittade på uppvärmningen. Och upptäckte, till vår stora förvåning, att varken Per-Axel Olsson eller Hasse Nygren fanns med på planen.
Vi sökte upp Junseles lagledare Gunnar Carlsson.
Han stod utanför korvkiosken och inmundigade en kokt korv med bröd.
”Var är Per-Axel och Hasse?” frågade vi.
”Är de sjuka? Eller skadade?”
Gunnar smaskade och svaret dröjde.
Sedan sa han kort och odramatiskt.
”Älgjakten”.
Friska Viljor vann matchen med 4-0 och sedermera hela serien.
Ingen i Junsele fann det något konstigt att lagets två bästa spelare jagade älg framför att spela seriefinal.
Somligt är ju självklart.
I alla fall i Norrland.