Han gjorde få landskamper, något NHL-kontrakt blev det heller aldrig tal om och således var han ganska anonym på den internationella hockeyscenen.
Men Tore Ökvist hade kvaliteter som gjorde honom stor ändå. Fastän han var liten till växten.
En stor liten lirare, det var vad han var.
Just en lirare.
En sådan som gjorde hockeyn rolig.
”En av de mesta begåvade forwards jag någonsin spelat med” sa NHL-veteranen och f d expertkommentatorn Calle Johansson om sin gamle lagkamrat från mitten av 1980-talet.
Tore hade nummer 27 på ryggen och det är numret är numera pensionerat av Björklöven, där han gjorde de flesta säsonger under sin karriär. Men allra bäst var han under sin enda vinter i Luleå Hockey, 1984/85, då han emellanåt var helt enastående.
Tore Ökvists signum var hans teknik, hans oförutsägbarhet och hans förmåga att göra mål i mest oväntade situationer. Från positioner bakom mål rent utav.
”Jag siktade på benen på motståndarna, jag vallade pucken på dem och in i mål” som han berättade för mig vid ett tillfälle.
Han kunde vara magisk i vissa matcher – han är fortfarande den ende som gjort fem mål i två elitseriematcher – men nästan helt osynlig i andra.
Humörspelare, sa en del.
Må så vara.
Men när han var på gott spelhumör – och det räcker med att studera hans poängfacit så förstår man att han var det ofta – hade han få övermän i Elitserien.
Somliga målskyttar kan börja grubbla om det går tungt, om målen uteblir. Fundera på vad som gått fel, vad som stämmer. Fastna i en ond tankecirkel.
Tore grubblade aldrig.
I hans tankar fanns bara lyckade avslut.
Målen kommer, det tar bara lite tid ibland.
”En gång drömde jag att jag sköt stolpen in. Det var det närmaste jag var att missa i en dröm” sa han när jag intervjuade honom för magasinet Café Sport efter karriären.
Under många år var Tore Ökvist bankman och jobbade på SEB i Umeå. Numera är han harmonisk friherre.
Men ibland hände det att han använde sin Torspo träklubba och gjorde ett och annat mål i diverse skoj- eller företagsmatcher.
Takterna satt i. Och torde göra det än.
Hockeyn var inte bättre förr men den var r o l i g a r e på Tore Ökvists tid.
Då, när målvaktens skydd var mindre, tempot inte lika rasande högt som nu och när det fanns mer utrymme för trollkonster från lirare som nummer 27.
Jag minns en intervju som Expressens legendariske sportjournalist ”Stickan” Bodin gjorde med den gamle finska backjätten Kari Eloranta i mitten på 80-talet. Eloranta spelade få för HV71 och var Elitseriens bäste back, men den här kvällen hade han valsats runt med av Tore Ökvist och Kari var krass.
”Man vet att man ska hålla koll på honom. Och ibland tror man att man har det. Det är då man är som mest illa ute…”
Det låg mycket i det.
Tore Ökvist var en av de mest irrationella – och målfarliga – spelare som setts i Elitserien. Och jag är glad att jag fick se honom ganska ofta.