Vi hade ett bordtennisbord i det någorlunda inredda men dåligt isolerade garaget när jag var barn.
Eller, pingisbord som vi sa.
Ibland tror jag rent av vi undslapp oss pingpongbord, när jag tänker efter.
Vi spelade där ute om vintrarna.
Kallt var det.
Det rök ur munnarna på oss och den som vilade en match huttrade och frös.
Armarna kändes som ispinnar.
Det tog minst tre servar och ett par bolldueller innan man tinat upp igen.
Men vi nötte på.
Låtsades att vi var Stellan Bengtsson eller Kjell ”Hammaren” Johansson.
Inomhus, i vardagsrummet, stod ett piano.
Det känns som om det är med bordtennisbord som med pianon.
De är sällsynta i svenska hem numera.
Men då när jag var barn, på 1970-talet, då hade vi alltså både bordtennisbord och piano.
Trots detta blev jag varken duktig bordtennisspelare eller hyfsad pianist.
Jag var betydligt bättre i fotboll.
Sedan kom pappa med skrivmaskinen.
Då började jag skriva.
Och jag skriver än.