Marielle Yrjas hade börjat skriva på en bok om sig själv, sin mor och sin mormor, när hon drabbades av djup depression och bara ville försvinna.
Idag mår hon bra men insikterna som sjukdomen gav henne, och nyfikenheten på tidigare generationers lidanden, fick henne att förverkliga bokprojektet.
– Vi har alla tre kämpat mot olika plågor och ridits av psykisk ohälsa, säger Marielle.
Vi träffas i hennes och sambon Tonis hus i Nyland.
Barnen Julius, tre år, och dottern Bianca, nio år, leker.
Det var när Marielle var gravid med Julius som helvetet bröt ut.
– Jag tappade livslusten och tillvaron rasade samman, säger hon.
Hon hade misstänkt att något inte stod rätt till med henne redan tidigare – ”jag kunde vara väldigt arg på Tony, utan anledning, och känna mig labil” – men nu kändes det som hon föll ned i ett svart, bottenlöst hål.
– Den avgörande faktorn var nog en stress som bara växte i mig.
– Det fanns stunder då jag inte ville leva och jag är enormt tacksam för den snabba vård jag fick på Kramfors hälsocentral. Annars vet jag inte hur det slutat…
Marielle fick komma till läkare och terapeut och efter en tid fick hon diagnosen bipolär.
– Det var en lättnad. I och med det fick jag medicin. Medicin jag måste äta livet ut men den har tagit bort alla mörka tankar och idag mår jag så bra som jag v i l l må.
Hennes egen resa, och det hon haft i tankarna under flera år – att berätta om sitt, sin mammas och sin mormors liv –, ledde till att hon förverkligade målet om att skriva en bok.
”Tre generationer krigarkvinnor” år utgiven på förlaget Siljans Måsar, släpptes den 28 juni och kommer att finnas med på den stora bokmässan i Göteborg i september.
– Men jag ska inte vara med där själv, säger Marielle. Däremot vill jag gärna berätta om boken på hemmaplan, förklarar hon.
För det är en lika intressant som uppslitande berättelse hon skrivit, om hur hon, hennes mamma och mormor gått igenom svåra processer och tunga händelser och hur det format dem.
– Det har handlat om både psykisk ohälsa, att bli sviken, fattigdom, alkoholmissbruk och till och med krig. Min mormor växte upp i Oslo under andra världskriget då tyskarna ockuperade Norge och min mamma levde med en alkoholist, min pappa, som till sist blev hemlös.
– Det är så mycket som vi harr fått gå igenom var för sig men samtidigt har vi överlevt och gått starka ur allting. Det är den känslan, den styrkan som är det viktigaste budskapet i boken. Hur vår kvinnliga urkraft hjälpt oss vidare, säger Marielle.
Hon säger att hon även hoppas att boken ska kunna vara till hjälp för andra som befinner sig i liknande situationer eller just upplevt någonting svårt.
– Allt är inte alltid som det verkar på ytan. Ingen såg på mig hur dåligt jag mådde heller, det vara bara en fasad som syntes.
– Eländet inombords var bara mitt, säger Marielle som driver ett behandlingshem för unga kvinnor i Nyland – Yrjas Regnbågsgård – tillsammans med sin mor och syster.
– När tjejerna som är hos oss brukar säga, ”Du fattar inte hur jag mår”, brukar jag numera förklara att jag också gått igenom en mardröm. Det gör att vi kommer varandra närmare.
– Jag önskar att jag aldrig behövt drabbas som jag gjorde, men nu när det ändå är så är jag tacksam för den förståelse och kunskap som det gett mig, säger Marielle.
Hennes mormor fick inte uppleva att boken blev klar.
Hon dog för något år sedan.
Men Marielle är väldigt glad över att hon hann få hennes egna ord om sitt liv.
– Och jag vet att hon var stolt över att boken skulle bli av. Det värmer mitt hjärta att tänka på det, säger Marielle.