Upptäckten av gamla inspelningar på en mini–disc och en pånyttfödd kärlek till musik. Det var vad som krävdes för att Larsa Eriksson slutligen skulle förverkliga sin första soloplatta i vintras.
– Och så stödet från alla kompisar, säger han. Utan dem hade det inte blivit något alls.
Den 23 februari släpptes Larsa Erikssons skiva ”no. One” på alla streamingtjänster. Spotify, iTunes och de övriga.
Han var 46 år fyllda och att det här inte hade skett tidigare i livet var en gåta för de flesta som hörde honom spela sina egna låtar redan för över 25 år sedan.
Men för Larsa själv handlade det om att det var först nu som den rätta känslan infunnit sig. Harmonin.
Relationen till musiken har gått ifrån att ha varit intensiv till nästan död och sedan återuppstått i en lustfylld och kanske också kravlösare form.
– Det fanns en tid när musiken och låtskrivandet stod mig upp i halsen, säger Larsa.
– Det fanns ingen glädje kvar i den. Jag kunde inte ens lyssna på den musik jag förr älskat och känna något för den, mer än möjligen avsmak.
– Jo, så illa var det, säger han tyst och dricker en mun svart java.
Nu är vi snart 16 år tillbaka i tiden och låtskrivaren och musikern Larsa Eriksson hade flyttat till Stockholm, bildat band, fått avtal med ett förlag som låtskrivare och kunde leva på musiken men hade tappat bort det som höll elden levande inom honom.
– Det är svårt att förklara, men det var som om allt var grått och jag fann ingen lust eller mening med det längre. Jag var dödstrött på att spela och skriva och dessutom hade jag hemlängtan till Örnsköldsvik. Jag ville hem igen, bli pappa och göra nåt annat.
Så blev det också.
Gitarren fick ligga i sitt case i ett halvår. Pianot stod orört.
Larsa Eriksson började i byggsvängen som plattsättare – där är han kvar – och blev pappa till en dotter och… ja, det blev en vardag på ett annat sätt än vardagen varit tidigare.
En dag hörde vännen och musikerkollegan Tony Naima av sig.
– Han hade fått tag på en mini–disc med låtar jag spelat in så långt tillbaka i tiden som på 90–talet. Jag hade helt glömt att den fanns men tydligen hade den gått runt i musikerkretsar och när den hamnade hos Tony kände han, ”Shit, det här borde vi göra nåt av!”.
– När jag fick höra de de där gamla låtarna kände jag likadant och från den dagen blev musiken en stor del av mitt liv igen.
Nu pratar vi om tio år sedan.
På ett ungefär.
– Jag vet, det har tagit en jäkla tid att få plattan klar, skrattar Larsa, men det har aldrig varit någon stress med det här utan det har fått vara en process utan klart uttalade tidsmål.
Flera fantastiska musiker gästspelar, bland andra Per Ruskträsk Johansson på sax. Givetvis är också Larsas brorsa Klas med.
– Han och jag vann Musikforum i Örnsköldsvik 1992 tillsammans och brorsan har varit med mig i det mesta jag gjort sedan dess.
Tony Naima är en av tre producenter – de andra två är Patrik Grundström och Marcus Ingberg – och inspelningarna är gjorda både i Örnsköldsvik, Härnösand och Stockholm.
– Sången på ett par av låtarna är inspelade i min telefon hemma i vardagsrummet och Tony har behållit dem som de är, för att de känns så nakna, skitiga och äkta.
– Jag tycker det är skönt. Jag tycker inte om när musik blir konstlad. Jag är inte sån som människa heller och definitivt inte mina texter, säger Larsa.
Flera av låttexterna är riktigt mörka.
Orden på dem kommer som dova rop ur en svart, djup brunn.
– Jag vet att det finns dem som ryggar tillbaka lite när svärtan är påtaglig, men när jag skriver gör jag det utifrån det som finns inom mig och i vissa perioder och stunder är det ju inte bara ljus och glädje. Livet är inte sånt.
Hans musik influeras av både pop, rock, folkmusik och americana.
Och ingen enda låt är sprungen ur en önskan att bli en radiohit.
– Jag har aldrig skrivit sån musik, inte när jag skrev för andra heller. Jag kan inte jobba så, det är inte min drivkraft och skulle jag börja kompromissa med det skulle jag nog riskera att dribbla bort mig själv och musiken bli glädjefattig igen.
Texterna skriver han på engelska.
Uteslutande.
– Men jag är inte helt främmande för att skriva på svenska också i en framtid. Fan, kan jag äntligen göra solodebut på platta som 46–åring är det ingen omöjlighet att jag börjar skriva låttexter på svenska, säger Larsa och skrattar.
Under vårt långa samtal framhåller han ofta det värdefulla i att ha vänner som stöttar, vänner som hjälpt till att föra plattan i hamn.
– Tony, brorsan, Marcus Ingberg, Patrik Grundström… alla som pushat mig men också har respekt för det jag står för och den jag är. Det här är lika mycket deras platta.
– Nu när den är klar känner jag faktiskt ett viss vemod. Mest glädje, men också vemod. Det har varit en så skön stämning under hela tiden som arbetet med den här plattan pågått. Nu när vi är färdiga är det nog det som jag värdesätter alla mest. Hur vi jobbat som ett lag, hittat lösningar tillsammans och bidragit till resultatet på olika sätt.
– Kanske hänger det ihop med åldern. Musiken betyder någonting annat nu än när jag var ung. De mål jag hade då, framgång, att bli något… idag är det andra värden som är viktiga för mig.
Han återkommer till hur han hade en osund och olustig känsla till musiken innan han lämnade Stockholm och flyttade hem till Örnsköldsvik, till en annan tillvaro som gav nya perspektiv på både livet och musiken.
– Så på sätt och vis är det både logiskt och rätt att jag inte kommer med min första, egna platta förrän nu. Jag har behövt alla dessa år av erfarenheter och insikter för att komma hit, säger Larsa Eriksson.