”Tyst!”
Pappas röst, som annars var så mjuk och snäll, lät med ens skarp och uppfordrande.
Vi gjorde som han sa, runt campingstugans bord.
Satt tysta.
Pappa lyssnade oerhört koncentrerat på vad som sades på radionyheterna.
Sedan blev blicken ledsen, huvudet sänktes och han tog en mun kaffe.
”Nacka är död…” sa han lågt och var sedan sorgsen hela dagen.
Jag var nyss fyllda sju år och mina idoler var Ralf Edström och Ronnie Hellström, men visst hade jag också hört pappa prata i lyriska ordalag om ”Nacka”.
Och nu var han död.
Det var den 8 juli 1975 och dagen efteråt ägnade pappa mycket tid åt att komma över en kvällstidning.
Han hittade en till sist, vars papper redan var gulnat.
Min mamma hävdade ogillande att det berodde på att någon säkert hade kissat på den, min pappa sa att det förmodligen var kaffe men det var ointressant vilket för det som betydde något var att han fick läsa om ”Nacka”.
Tidningen sparades.
När vi kom hem från semestern den sommaren läste jag boken ”En miljon för en klackspark” om bohemen, dribblern, landslagsmannen och lintotten Lennart ”Nacka” Skoglunds väg från Katarina Bangata på Söder och den bekymmerslösa tillvaron med polarna via Hammarby och AIK till italienska ligan och internationell berömmelse.
I den boken stod det inget om nerverna som trasslade när karriären vek nedåt, om alkoholmissbruket eller de tunga sista åren. Men det hade jag redan läst om i kvällstidningen med gulnat papper och det skulle jag fördjupa mig mycket mer i senare, genom att läsa andra böcker, höra människor berätta om ”Nacka” och inte minst genom att se den alldeles enastående dokumentären om ”Nacka” som filmaren Tom Alandh gjorde. Jag köpte den förresten på DVD för några år sedan.
© Bildbyrn – 28207
Lennart ”Nacka” Skoglunds karriär och öde engagerar många än i dag.
I Hammarby, och i Inter där han firade sådana framgångar på 1950-talet, är han en legend.
Det var Gre-No-Li i Milan – Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm – och det var ”Nacka” Skoglund i Inter som var de allra största i svensk fotboll under många år.
Gunnar Gren träffade jag på en brygga på Smögen några år efter att ”Nacka” dött, senare kom han att dö ganska bitter. Gunnar Nordahl dog under en resa till Italien. Nisse Liedholm blev hyllad också som ledare och rådgivare, ägnade sig sedermera åt att odla vin och levde ett gott liv i Italien ända fram till sin död.
För ”Nacka” Skoglund slutade det på ett annat sätt.
Han fann sig aldrig tillrätta i det svenska samhälle som han återvände till efter åren i Italien.
Mycket hade förändrats och även om han stundtals kunde briljera på planen var det livet vid sidan av den som var svårt.
Han saknade sin familj i Italien som han lämnat, han drack och han blev allt mer folkskygg. Sin sista seriematch spelade han i Kärrtorp innan det blev några matcher i Länkarnas korplag.
Foto: Bildbyrån.
När han dog, 45 år gammal, sörjdes han av miljoner fotbollsfans men var ensammare än någonsin.
Min pappa var en av dem som sörjde ”Nacka”.
Spelaren som han läst om i Rekord-Magasinet, följt via radio, TV och tidningar när han var ung och som han såg spela sitt sista VM i Stockholm 1958.
I efterhand blev ”Nacka” stor också för mig.
För några år sedan när jag var i Stockholm gick jag till Katarina Bangata 42 där han föddes och dog och jag tittade även på minnesmärket som gjordes av Olle Aldrin. Dit har jag återvänt flera gånger sedan dess.
En dag som den här minns jag plötsligt ”Nacka” igen och jag ska nog se Tom Alandhs dokumentär en gång till i sommar.
