Vi människor.
Många av oss i alla fall.
Vi ska alltid någon annanstans.
Bort.
Långt bort.
Dit, där det är så underbart och exotiskt och alla är så trevliga och ger så bra service och allt är så b i l l i g t – ”tänk, en middag för fyra kostade bara 200 spänn och då tror jag det var fem rätter, och dryck ingick, och dagen efter fick vi massage för en tjuga var och hon som masserade log hela tiden, det var fantastisk, dit måste ni åka”…
Ja, du vet.
Jag säger inget om det.
Det är nog bra det där.
Och man ska inte vara inskränkt. Man s k a se världen, uppleva andra miljöer, njuta av resor om man vill och kan. Det berikar.
Självklart.
Å k för sjutton!
Herregud, vi har bara ett liv.
Kort är det också.
Lynnigt.
Knappt är det.
På alla sätt har vi ett ansvar att göra det bästa av våra liv.
Vad jag vill komma till är bara:
Det finns mycket på hemmaplan som också är ganska fantastiskt, relativt billigt och i många fall helt gratis och som människor från andra delar av världen åker långt för att uppleva och sedan åker hem igen för att euforiskt och lyriskt berätta om för sina vänner.
Höga Kusten kallas det.
Jag bor här.
Och det måste vara ett av Jordens underbaraste områden.
