Sommaren då inspelningarna pågick var speciell på många sätt för Roland.
– Jag träffade många vänliga och trevliga kamrater och fantastiska människor i Ådalen.
Roland har beskrivit sommaren i Kramfors kommun som underbar.
På 60-talet hade konstnärer inom både film och teater fått ett nyvaknat politiskt intresse och engagemang.
– Vänsterns kamp för ökat inflytande. Misstron mot de politiska makthavarna. Ådalshändelserna var naturligtvis ett exempel som gav både kraft och energi i kampen.
– Den historiska bakgrunden med en hätsk och bitter kamp mellan arbetsgivarna och arbetarna var drivkraften, konstaterade Roland Hedlund när jag gjorde en lång intervju med honom för ett antal år sedan.
Han fortsatte berätta:
– Ådalskravallerna var en ideologisk strid där socialdemokraterna var lite ambivalenta. Man var rädd för kommunisterna. Ådalen betraktades ju som rött. Därför tog det också många år innan Sveriges invånare fick ta del av vad som verkligen hänt.
– Man kan säga att filmen Ådalen –31 väckte ett intresse för vad som hänt och hur de politiska krafterna agerat. Det fanns bara en liten röd skrift tidigare och den gavs ut genom kommunisternas förlag och tegs snabbt ihjäl.
Personligen hade Roland först en smula svårt att förstå att man skulle göra en film om en vanlig arbetare. En som skulle ha kunnat vara hans egen far.
– Jag föreställde mig att man ville skildra en hjälte och var till en början rädd för att visa att jag var en vanlig oglamorös arbetargrabb. ”Om dom upptäcker vem jag är så skickar dom nog hem mig”, tänkte jag. Jag var alltså misstänksam mot både teaterns och filmens intresse för arbetarnas historia.
– Efteråt tycker jag att det är en både nyanserad, komplexfylld och vacker bild av en svensk arbetare som filmen visar fram.
Roland berättade också för mig om improvisationerna.
Att de var många, roliga, spännande och ibland till och med lite skrämmande.
– Det var fascinerande att se Bosse Widerbergs koncentration och snabba beslut när vi gjorde de stora masscenerna. Ibland möblerade han om allting från en tagning till en annan.
– Hans närhet och inlevelse i de intima, svåra scenerna. Han lyhördhet för alla nyanser. Det var en upplevelse.
Vid ett tillfälle i filmen kommer några unga arbetare hem till Roland Hedlunds rollfigur och påstår att han samarbetar med strejkbrytarna.
– De som spelade grabbarna var unga amatörer för trakten. En av dem var väldigt insatt i politiken och han hade ett starkt engagemang i arbetarnas svårigheter och arbetslöshet. Han var en mycket duktig skådespelare men när han blev alltför ivrig och arg glömde han bort att det handlade om 1931. Vi improviserade och jag fick med jämna mellanrum hitta repliker som förklarade och ledde honom tillbaka från nutid till 1931.
– Det var spännande och vi hade en livlig och aggressiv dialog som blev mycket dramatisk och slutade i ett oplanerat slagsmål när jag försökte kasta ut honom. Tyvärr, tog filmen slut i kameran just när slagsmålet började. Vi försökte göra nya tagningar, men vi lyckades inte i någon tagning få samma gnista i fajten…
Om Ådalskravallerna blivit film nu, tror Roland Hedlund att man skulle söka efter något som kan spegla människans situation i dagens samhälle för att se om man med Ådalen –31 som exempel kan intressera människor för att ta mer aktiv del i samhällets utveckling, påverka och förbättra världen.
– En spännande historia med rikt utmejslade karaktärer som genom sin kamp för det rätta förmår intressera och roa dagens biopublik.
Den svenska teatern och filmsynen har naturligtvis förändrats mycket sedan Ådalen –31.
– Man kan säga att Bosse var en föregångare i mångt och mycket vad gäller realismen inom både film och teater.
Roland Hedlund, som på gamla dagar flyttade hem till Västerbotten, föddes 1933 och växte upp i en arbetar- och EFS-präglad bygd.
Han kämpade länge mot tillkortakommanden, mot överlägsenhet, mot skam.
– Det hade nog med min uppfostran att göra, den miljö jag växte upp i. Man skulle sköta sig och inte tro att man var något. Det där trodde jag att jag var ensam om, men när jag gjorde lumpen i Uppsala hände något som förändrade mycket.
– Jag såg en pjäs som hette ”Allt sedan paradiset” av Upton Sinclair, där Bengt Ekelund hade en dubbelroll. Den handlade om just en sån som mig. Jag insåg helt plötsligt att jag inte var ensam i den här situationen, och att det fanns ett yrke där man kunde få visa olika sidor av en människa. Det fascinerade mig.
Tillbaka på luckan bestämde han sig.
Han skulle bli skådespelare.
Och film och teater b l e v hans liv.
Samarbetet med Bosse Widerberg i Ådalen –31 glömmer han aldrig.
Även senare kom de att kampera ihop.
– Jag jobbade med honom också på Folkteatern i Göteborg i en föreställning av Bengt Bratt som Bosse regisserade. Han var som en publik, han reagerade som en publik och var… ja, han var mycket skicklig.
– När han gjorde teater kunde man höra på hans andning vad han tyckte om en scen. När det var trovärdigt hördes det på hans andning, det var nästan som om man satt i knät på honom.
Av alla de karaktärer Roland Hedlund gestaltat identifierar han sig mest med Eddie Carbone i Arthur Millers ”Utsikt från en bro”.
– Den gjorde ett väldigt stark intryck på mig och även på publiken. Jag tycker väldigt mycket om Millers pjäser. I ”Alla mina söner” satt många i publiken kvar efteråt, äldre män som ville prata om just relationerna till sina söner. Det är oförglömligt.