Snart börjar VM-slutspelet i fotboll. Sverige är som bekant med och som så ofta när Sverige är det, finns det förhoppningar om framgångar som är byggda på ganska lösa grunder och en övertro på att framför allt våra anfallare ska överraska.
Jag vill inte vara en glädjedödare, men jag är skeptisk till att Sverige överlever gruppspelet.
Vi kom till slutspelet och det är bedrift nog, med de förutsättningar vi har.
Att ha försvarat oss i 90 minuter mot Italien i den avgörande play off-matchen gav oss biljetten till Ryssland, men nu är det slutspel och då krävs även ett anfallsspel. Forwards som kan göra mål av ingenting.
Har vi sådana?
Svaret är: näppeligen.
Marcus Berg, John Guidetti, Ola Toivonen och Isaac Kiese Thelin är inte någon av VM:s vassaste forwardsbesättningar.
Guidetti, med sin sköna attityd, har gjort ett mål på 20 A-landskamper och Ola Toivonen har fått sparsamt med speltid i sitt klubblag Toulouse. Kiese Thelin är inget annat än en inhoppare i mina ögon. Marcus Berg är den som har rutinen och grundkapaciteten att avgöra matcher på den här nivån.
Men gör han det? Tillåt mig tvivla.
Defensivt kan vi säkert göra gedigna insatser, men det räcker inte utan spets offensivt.
På pluskontot finns en förbundskapten som är en klok taktiker, vet värdet av en god sammanhållning i truppen och spelarna tror på både honom och hans spelidé, utan förbehåll.
Sverige har slagit ur underläge förr och gjort det bra.
Den här gången tror jag dock inte att vi mäktar med att överraska så som det svenska folket hoppas och vill. Vår bästa chans är att motståndare som Tyskland och Mexiko underskattar oss. Sydkorea kommer inte att göra det.
Ja ja.
Det kan bli ett bra fotbolls-VM ändå, även utan blågula framgångar.
Det är trots världens största idrottsmästerskap det handlar om – ja, jag håller fotbolls-VM högre än OS – och ingen kan med bästa vilja i världen säga att den saknar fantastiska fotbollsspelare.