Årets mest intressanta skivsläpp är en fyraspårs cd-EP från Peter LeMarc.
Jo, du läste rätt.
Just han.
Peter har gått ned med sin gitarr och ett par nyskrivna låtar till vännen Peter Karlssons källare, tryck på REC och spelat in så där avskalat och innerligt som LeMarc är en mästare på. Ingenting dolt av överdåd och effekter. Bara känsligt och naket.
Både ”Alla jävlars dag” och ”Två veckor i en annan stad” har helgjutna melodier och texter sprungna ur vardagens tankar och intryck som är bland de bästa jag hört på länge.
De resterande två spåren är låtar där LeMarc satt text till Peter Karlssons musik. Det är också pophantverk på hög nivå, med vemodiga stråk över sig.
Peter LeMarc är en popstjärna som dragit sig tillbaka. Gjort sitt. Njuter av det kravlösa livet.
Det har han sagt och det är honom väl unt.
Men nu när jag sitter med denna cd i handen tänker jag osökt på Jerry Williams.
”Man måste ju få lira” sa han, efter att ha gjort en av sina comebacker.
Det gäller Peter LeMarc också.
Även om att få lira i hans fall inte betyder att stå på en scen.
Det räcker så gott med att skriva en och annan låt i godan ro och spela in dem i Karlssons källare.
Och för en som får lyssna på resultatet, är det svårt att inte vara lyrisk.