Jag åkte förbi Nordingråvallen härom veckan och kom av någon outgrundlig anledning att tänka på när jag som ung grabb tävlade i skidor för Nordingrå SK. Och på hur oerhört uppjagad jag ibland kunde vara när jag åkte runt el-ljusspåret om vinterkvällarna och inte hade någon annan åkare strax före eller efter mig.
Min mörkerrädsla på den tiden kunde ta mig till sammanbrottets gräns.
Jag minns att jag kunde få för mig att det stod en djävul på bockfötter i mitten av sista backen, på en kulle strax ovanför spåret.
Den där djävulen förföljde mig i tanken och i spåret.
Antingen pinnade jag då på som en besatt för att komma ifrån det djupa obehaget – eller så saktade jag ned farten så att någon skulle komma bakifrån och göra mig sällskap i spåret.
Men jag sa aldrig någonting om min rädsla.
Inte ett ljud.
Jag ville inte verka… löjlig.
Ibland gjorde mörkerrädslan att jag hade suveräna tider runt el-ljusspåret.
Ibland föreföll jag helt ur slag.
Så kunde det vara när mörkret skrämde mig och fantasin spelade mig ruskiga spratt.
Hur nu dessa minnen kunde dyka upp, i den ljusaste av tider.
