Peter Schmeichel var under ett antal år världens bästa målvakt.
Han ägde straffområdet, han gjorde räddningar som inte fanns och hans utkast och utsparkar var fantastiska.
Man kan aldrig jämföra en målvakt på svensk division II-nivå med Peter Schemichel.
Men det finns e n detalj som en division II-målvakt kan göra lika bra som Schmeichel: att skrika i höjdduellerna och dirigera sina lagkamrater.
Tysta målvakter gör mig halvt galen och i eftermiddags blev jag galen igen.
Jag såg division II-mötet på Kramfors IP mellan Kramfors-Alliansen och Ytterhogdal, som gästerna vann med 6-2 – trots underläge 0-1 i halvtid – efter en total Alliansen-kollaps.
Alliansens målvakt Farruh Muhitdinov hade ingen rolig andra halvlek. Men det är inte för hans misstag vid flera av Ytterhogdals mål som jag ska skälla på honom, utan för att han ännu en gång var t y s t.
Tyst när han gick upp för att plocka ned inlägg, tyst i närkamper.
Farrah är 192 centimeter lång och skulle han vråla som ett lejon när han gick ut i straffområdet för att plocka ned bollen, skulle motståndarna huka sig.
En tyst målvakt ger motståndarna gratisfavörer.
En tyst målvakt undviker att fylla på sig själv med pondus.
En tyst målvakt hamnar oftare i knepiga situationer och även om jag inte har några statistiska belägg för det, tror jag att en tyst målvakt oftare drar på sig skador än en målvakt som vrålar.
Farruh är inte ensam.
Jag frapperas av hur många målvakter som, oavsett nivå, är tysta.
Har de inte målvaktstränare som kan säga till dem?
Hur begränsad du än är i din förmåga som målvakt, kan du alltid skrika som Peter Schmeichel.
Det ger dig en fördel som inte kostar mer än möjligen lite halsont efter 90 minuter.