1 maj idag.
Och jag minns en av min barndoms 1 maj-upplevelser, med morfar i Kramfors.
Hjärtat av Ådalen. Röda Ådalen.
Jag tror till och med att det var 1981, 50-årsminnet av Ådalshändelserna i Lunde.
Morfar, som jobbade på sågverk och vid järnvägs- och vägbyggen under sin yrkesverksamma tid, ville se 1 maj-tåget där i Kramfors. Höra Internationalen sjungas.
Han hade tagit på sig fina kläder och mörkblå keps på huvudet.
När 1 maj-tåget kom, röda fanor i massor, och han hörde Internationalen sjungas, blev han högtidlig.
Stod stilla där vid vägkanten, såg på människorna som gick förbi, lyssnade på sången och blev rörd.
Jag blev rörd jag också.
Mest av morfars reaktion.
Det här betydde mycket för honom.
Det var en mycket märkvärdig stund.
1 maj idag och morfar är död sedan länge.
1 maj-tågen sägs bli glesare än någonsin.
Här sitter jag och skriver och tänker på 1981 och tycker mig höra Internationalen och kommer ihåg en annan tid, ett delvis annat land och jag skriver inte att det var bättre förr men mycket var i alla fall enklare och kampen för rättvisa förenade.
1 maj idag.
Jag ska inte gå i något 1 maj-tåg.
Jag sympatiserar med det jag hör till här hemma.
Det närmaste jag kommer demonstration i år är att jag låg kvar i sängen länge fastän jag tänkt mig att vara uppstigen klockan åtta.
Kroppen ville det. Jag sa, okey. Jag låg kvar.
Det kändes lite lätt demonstrativt.
Och det var där i sängen jag kom att tänka på 1 maj 1981 och morfar och Internationalen och de röda fanorna i Kramfors.
En annan tid, som sagt. Ett delvis annat land.
För övrigt är jag röd. Har alltid varit. Kommer troligen så att förbli.
